Recension: Tango Fiesta [PS4]

Med varm nostalgi minns jag de, åtminstone på den tiden, episka krigsspelen som till exempel Who Dares Wins till Commodore 64 och jag har därför varit smått sugen på en liknande upplevelse. När Tango Fiesta damp ned i recensionslådan, fann jag estetiken och det som har visats av spelmekaniken tilltalande på ett rent nostalgiskt plan och såg därför fram emot att återuppleva mina minnen.

Spilt Milk Studios gör ett tappert försök att blanda den gamla skolans tvådimensionella Rambo-skjutare med ett lokalt samarbetsläge och hårdrock från 90-talet. Det ser ut som en lovande kombination på ytan, men visar sig bara efter några timmar vara i det närmaste helt ospelbart; på alla sätt du kan tänka dig.

Vid titelskärmen möts jag av fruktansvärt generisk spelhårdrock som brölar ut budskapet att detta minsann är en riktig cool upplevelse – om du gillar action som på 90-talet. Ett fåtal karaktärer står till buds när det kommer till att välja hjälte och jag har dessutom möjlighet att välja vapen till min utvalda protagonist. Karaktärsutbudet är enligt den stereotypiska mallen där testosteronstinna killar trängs med robotar och en maskulin, kvinnlig hjältinna.

En helt vanlig dag i öknen: massmord och röd rök. Toppen!

En helt vanlig dag i öknen: massmord och röd rök. Toppen!

Jag slängs omedelbart in i ett krigsdrabbat område där ett antal mål ska nås så fort som möjligt. Tyvärr är inte spelet speciellt tydligt med vad som krävs av mig, varför jag tillbringar ett antal försök med att nedgöra så många fiender som möjligt. Detta ska visa sig vara helt meningslöst då nya antagonister konstant framträder i nivåns alla hörn.

När jag så småningom listar ut att den bästa strategin är att direkt uppsöka målen som ska förstöras, blir livet lite enklare. Jag tar upp kampen när jag når målet och distribuerar skott och aggressiviteten mellan horder av inkommande fiender och byggnader som måste förstöras. Första banan är avklarad ganska snabbt och jag känner att det är en relativt trivsam upplevelse jag är med om.

Efter några nivåer blir dock tempot löjligt högt; spelplanerna fylls av fiendetyper i olika varianter och på marken kryllar det av fällor och andra faror. Även om vi är två mänskliga spelare som försöker forcera massan av fiender, hindras vår ansats hela tiden. Är det inte vågen av fiender som fäller oss, så är det ammunitionen som tar slut eller några spikmattor vi råkar trampa på.

Robocop är sugen på armbrytning mitt i stridens hetta. Typiskt!

Robocop är sugen på armbrytning mitt i stridens hetta. Typiskt!

När våra vapen är tomma, finns möjligheten att slåss med nävarna mot fiendetrupperna men faktum är att det är helt verkningslöst, speciellt när våra karaktärer står omringade av ett tiotal motståndare som inte går att komma förbi. För att fylla på vapen behöver vi hitta en speciell soldattyp som tappar en ammunitionslåda när han blir besegrad. Tyvärr är dessa soldater lätträknade och befinner sig av någon anledning väldigt långt borta när de verkligen behövs.

Förutom brister i spelmekaniken, lider även Tango Fiesta av grova prestandaproblem som gör sig gällande i form av plötsliga låsningar, karaktärer som inte går att manövrera samt en del hårda systemkrascher.

Det krävs en särdeles speciell individ för att uppskatta detta slarviga hopkok av skåpmat. Jag är definitivt inte den personen och jag förmodar att du inte heller är i närheten. Uppskattar du tvådimensionella spel sedda ovanifrån och gillar utmaningar, finns det många bättre saker att uppleva i andra spel.

Kommentera