Recension: Stranger of Sword City [Vita]

Jag hade höga förhoppningar på Stranger of Sword City, speciellt efter att ha läst jämförelser med Demon Gaze (7/10) som släpptes i Europa under förra året. Utvecklarstudion Experience Inc. har en hel del traditionella rollspel bland meriterna och även om spelen varierar i kvalitet, är det många spelare som lockas av genren. 

Jag har alltid gillat grottkrypare där jag har suttit många timmar med rutat papper och ritat kartor i spel som The Bard’s Tale och Eye of the Beholder. På senare år har vi sett ett uppsving för genren på portabla plattformar med bland annat Etrian Odyssey och ovan nämnda Demon Gaze. Det är i jämförelse med dessa mästerverk som bristerna i Stranger of Sword City visar sig.

Berättelsen börjar med en flygkrasch där huvudpersonen vaknar i en annan värld. Personer från vår dimension kallas här främlingar och har olika krafter som gör dem mäktiga. De människor som hamnat i denna alternativa värld har byggt upp ett samhälle som är spelets nav. Världen är en ödemark med slumområden, skogar och traditionella grottor. Det är en klassisk kamp mellan gott och ont där speciella bossar måste utplånas och deras blodkristaller samlas in.

I spelets början får jag skapa en äventyrare genom att i klassiskt rollspelsmanér välja yrke (medan huvudpersonens ras låses till människa). Jag får också välja ålder på figuren, vilket avgör hur många hjärtan och grundegenskapspoäng jag kan tilldela min karaktär. Efter detta slängs jag direkt in i träningsgrottan och efter en stund får jag skapa en grupp äventyrare som består av sex hjältar.

Det är nu nötarfesten börjar. Jag nämnde hjärtan tidigare, och om din figur dör förloras ett hjärta. De kan återfås om hjälten tillbringar en vecka i sjukstugan, då han eller hon är otillgänglig. Skulle alla hjärtan ta slut är karaktären död. Permanent. Det som stör mig är att jag inte får något flyt i spelandet, då redan första grottan har monster som är så svåra att de kan döda mina figurer med en träff. Jagandet efter nivåer går långsamt framåt, och det känns som att jag aldrig har tillräckligt med pengar för att köpa uppgraderingar i utrustningen.

Sailor Moon cosplay?

Sailor Moon cosplay?

En unik funktion i spelet är möjligheten att lägga sig i bakhåll i vissa rum, där minibossar som garanterat har utrustning dyker upp. Men även dessa kan ha för hög nivå för att kunna besegras, samtidigt som jag från början bara kan göra två bakhåll innan jag måste tillbaka till staden och vila. För att komma vidare får jag om och om igen utföra två försåtsanfall och gå till staden och vila. Detta pågår i flera timmar innan jag har tillräckligt hög nivå och tillräckligt bra utrustning för att klara första striden efter träningsgrottan. Trots träget arbete, bestraffas jag omedelbart, orättvist, eftersom den första bossen har en förmåga som på ett slag dödar en av mina figurer. Nötandet blir snabbt ett jobb och jag kan inte påstå att jag har kul när jag spelar.

För att spä på mina redan negativa känslor så har utvecklarna återanvänt halvdana ljudeffekter från Demon Gaze, musiken är medioker och berättelsen tillför varken spänning eller intresse. Menyerna är ologiska och det går bara att spara spelet i staden, vilket innebär att jag vid flera tillfällen förlorar längre spelsessioner. Svårighetsgraden och spelets förmåga att hela tiden sätta käppar i hjulet för spelaren har säkert sin publik, men det tilltalar inte mig.

Någon som har en mintpastill?

Någon som har en mintpastill?

Om jag ska lyfta fram något positivt så gillar jag den automatiska kartritarfunktionen, även om jag saknar möjligheten att lägga in egna intressepunkter och kommentarer. Nivåsystemet för karaktärerna får godkänt, eftersom det påminner starkt om andra spel i genren där jag får placera ut grundegenskapspoäng och låsa upp nya förmågor beroende på yrke. 

Med tanke på hur många bra rollspel det finns på Vitan så kan jag inte rekommendera detta om du inte gillar repetition och att underhålla flera äventyrargrupper samtidigt medan dina favoriter ligger i sjukstugan efter en orättvis boss-strid. Stranger of Sword City är ett spel med snygg karaktärsdesign, som tyvärr faller platt på grund av en alldeles för hög svårighetsgrad, slumpmässiga dödsfall och repetition till leda.

Kommentera