Recension: Sparkle 2 [PS4, Vita]

Jag får väl erkänna på en gång att jag aldrig varit någon sann entusiast när det kommer till Puzzle Quest, Zuma och andra spel som följer konceptet att matcha färger i tretal eller mer. För mig är det ett ganska bra tidsfördriv i de fall jag känner att jag är uttråkad och av någon anledning inte kan hitta på något annat att göra.

Nu fick jag ändå möjligheten att ägna flertalet timmar för att besegra den onda fienden (färglada kulor) i en mystisk värld där det enda vapnet till förfogande är andra färgglada kulor.

Finska 10tons, som för övrigt ligger bakom det väl emottagna King Oddball, har polerat och putsat sin tidigare utgivna version av Sparkle 2 (finns till de flesta andra format) och sätter nu PlayStation-spelaren i bollkanonen för att erövra världen – en kula i taget! Spelet är väldigt likt Zuma eller Luxor, vilket innebär att det måste till något alldeles extra för att spelet skall kännas unikt.

För att spelet skall skilja sig från mängden har 10tons valt att inkludera en berättelse i det här spelet, något som onekligen känns nydanande för speltypen. Detta känns dock en smula meningslöst eftersom spelgenren bygger på principen att man ska kunna ta upp och spela några minuter för att sedan hoppa på bussen, varför då lägga tid på något som spelaren glömmer bort till nästa gång?

Trots en behjärtansvärd insats att skapa en intressant historia där spelaren måste få tag i fem nycklar för att hitta något av stort värde snubblar berättelsen hjälplöst framåt för att mot slutet trilla på näsan totalt. Självklart ska man inte hänga upp sig på berättelsen i ett spel som Sparkle 2 eftersom det i den här speltypen handlar om något helt annat – att lyckas ta sig vidare till en ny nivå och att njuta av sin skicklighet – och i de kriterierna når spelet enkelt upp till standarden.

10tons_sparkle_sequel_1[1]

På PlayStation Vita känns kontrollen via pekskärmen omedelbart intuitiv – det är lätt att få bollarna att träffa rätt bara genom att trycka där du vill att de ska hamna. Lite djupare in i spelet stegras hastigheten och ett större antal färger introduceras. Då räcker det inte bara att peka och skjuta utan här krävs nästan att den alternativa metoden, där man håller ned fingret för att få en linje att sikta med, används.

I det här läget kommer pekskärmen på PlayStation Vita till korta eftersom fingrarna ofta skymmer bilden och försvårar den taktiska framförhållningen. Mycket av problemet med att fingrarna skymmer sikten hade dock kunnat undvikas om utvecklarna, liksom i PSP-klassikern Luxor, hade placerat bollskjutaren på botten av skärmen istället för i mitten.

Oavsett vilken plattform som Sparkle 2 köps till så erbjuds spelaren att ladda ned spelet både till PlayStation Vita och till PlayStation 4 där den sistnämnda bjuder på den överlägset bästa upplevelsen. Det finns två alternativ att kontrollera spelet i PlayStation 4-versionen; antingen siktar och skjuts bollarna med styrspakarna eller så används pekplattan för att bestämma vart bollarna ska hamna. Personligen föredrar jag den senare metoden där jag mycket enkelt och snabbt klarar av att träffa exakt där jag vill, precisionen är nästan lika bra som en datormus.

För att sammanfatta är Sparkle 2 en kompetent klon till föregångarna inom genren där spelet enkelt når upp till en hög nivå när det kommer till grafik, styrning, ljud och animeringar. Uppgraderingarna som går att använda till bollskjutaren känns relevanta och de tillfälliga bonusföremålen som dyker upp efter en väl utförd färgsvit skänker helt klart en belönande känsla. Det enda som inte når ända fram är såklart berättelsen som känns påklistrad och i ärlighetens namn helt onödig.

Kommentera