Recension: South Park: The Stick of Truth [PS3]

Under de 17 år som Matt Stone och Trey Parker har skapat South Park-avsnitt har ett flertal spelutvecklare försökt att skapa interaktiva varianter av den framgångsrika serien. De flesta har varit på sin höjd mediokra, mest för att det har varit svårt att fånga den specifika tonen från serien. Men nu när både Matt Stone och Trey Parker har varit involverade i själva utvecklingen och författandet av berättelsen är förutsättningarna annorlunda.

I South Park: The Stick of Truth är du den nioåriga sonen i en nyinflyttad familj. Det dröjer dock inte länge innan du dras in i den episka kampen mellan människor och alver som många av de andra barnen utkämpar under dagarna. Det ultimata målet är att fånga den värdefulla träpinnen som kallas The Stick of Truth. Den som innehar denna skatt får makten att styra över hela universum.

När detta stereotypa och lite torra fantasyupplägg vävs in i den galna South Park-miljön blir det hela förstås mer intressant. Människorna leds av den mäktige Grand Wizard Cartman tillsammans med fagra Princess Kenny, och det är denna fraktion du inleder spelet med. Kampen mot alverna och deras ledare Kyle trappas upp när människornas fort blir stormat och The Stick of Truth blir stulen – och det är förstås upp till dig att samla styrkorna för att återta skatten.

"Det är i grunden ett rätt vanligt rollspel". Visst Johan, visst.

”I grund och botten är detta ett ganska typiskt rollspel” – säkert Johan, säkert.

I grund och botten är detta ett ganska typiskt rollspel med turordningsbaserade strider. När du vandrar genom byn dyker det emellanåt upp alver som vill slåss mot och detta aktiverar stridssekvenserna. Stridssystemet är relativt simplistiskt och påminner en del om hur det hanteras i Paper Mario-spelen. När du väljer en attack får du en prompt där du måste tajma en eller flera knapptryckningar för att maximera skadan, och när du själv blir attackerad kan du reducera skada genom samma koncept.

Det skapar inte mycket djup i taktiker och strider, men det är å andra sidan enkelt att sätta sig in i och det är tillräckligt välgjort för att det ska vara kul. Eftersom det fundamentalt är ett sten, sax och påse-system blir det dock ganska enkelt att vinna efter ett tag. Magi är självklart pruttbaserat och du får lära dig ett antal olika tekniker under spelets gång. Dessa attacker används dels för att få dina fiender att bli illamående – vilket innebär att de tappar hälsa varje tur – men kan även användas för att förstärka eldskada om de redan brinner.

Det starkaste kortet som South Park: The Stick of Truth har att spela är den extremt långa raden av referenser till händelser från serien och långfilmen. Det gick inte många minuter innan jag översköljdes av minnen av gamla favoritavsnitt, men lyckligtvis används inte detta som en krycka. Berättelsen i spelet är stark nog att stå på egna ben, men helhetsintrycket höjs markant av det faktum att jag påminns om de roliga händelser jag sett tidigare. De har även passat på att driva med typiska spelelement med jämna mellanrum och en av höjdpunkterna är när de tar upp ljudloggar.

Wow. Such realism. Much crab people. Very game. Wow.

Wow. Such realism. Much crab people. Very game. Wow.

Tråkigt nog har vi européer inte möjlighet att spela verket i sin fulla form, åtminstone inte på konsoler. En del sekvenser har censurerats och ersatts av en stillbild på EU-flaggan, lite syrliga kommentarer om censur samt beskrivningar av sekvenserna vi inte få lov att se. Det är väldigt tråkigt förstås och inverkar också på flytet i berättandet när det väl händer, men EU är tydligen inte fans av de analsonder som utomjordingar använder sig av (konstigt, de flesta gillar väl att bli sexuellt ofredade av rymdvarelser? /reds.anm).

South Park: The Stick of Truth är ett tidvis lysande spel som, när det är som bäst, är som att interagera med ett riktigt bra avsnitt ur serien. En del sidouppdrag är helt klart i klass med när tv-seriens höjdpunkter. Det enkla stridssystemet är bra för folk som är nya i genren men som vill uppleva berättelsen, men för ärrade rollspelare är det tunt och oinspirerande ibland. Som en följd av detta är det svårt att rekommendera spelet om du inte är ett fan av South Park, för fokus ligger helt klart på historien. Men om du älskar källmaterialet är du garanterad massor av skratt.

Kommentera