Recension: South Park: The Fractured But Whole [PS4]

Trey Parker och Matt Stones långlivade, satiriska tv-serie har sedan 1997 väckt anstöt med dess absurt skruvade humor. Den vrickade staden South Park har flera spel bakom sig, men för tre år sedan utgav Ubisoft det framgångsrika South Park: The Stick of Truth (8/10) där Cartman och gänget parodierade rollspelsgenren.

Nu är de knäppa barnen tillbaka och i South Park: The Fractured But Whole förlöjligas hela superhjältekonceptet med svordomar, äckligheter och massor av fisar.

Det råder krig mellan två olika ligor av superhjältar, varav den ena kallas Coon & Friends där egoistiske lymmeln Cartman leder truppen i sökandet efter försvunna katter. Jag spelar en nyinflyttad individ och får lära mig den hårda vägen för att bli en välkänd idol i mantel. Under det välskrivna äventyret får jag utföra ärenden åt mina lagmedlemmar och slåss mot motståndare på vägen, oavsett om de är exempelvis uteliggare eller sjätteklassare.

Ju mörkare hudfärg, desto tuffare motstånd.

Den stilrena och levande grafiken imponerar mycket på mig och South Park har aldrig förr sett så här bra ut. Jag fnissar när invånarna skuttar omkring i den fantastiskt levande staden och jag är imponerad av dess storlek. Nostalgin blomstrar när jag upptäcker härliga biroller som vapentokige Jimbo, vresige Randy eller rumpfixerade Mephesto men tyvärr syns vissa av dessa alldeles för lite. De banala rösterna och skruvade dialogerna får mig att skratta ofta.

I den öppna världen kan du som byns nykomling utföra många sidouppdrag för att stiga upp i nivå, och även öka i popularitet på Cartmans app Coonstagram. Jag gillar att ta mig an uppgifterna i stort sett när som helst, och visst är det skoj att leta efter Big Gay Als katter eller att låsa upp massvis med kläder under spelets gång. Ibland blir vandringarna mellan vissa distanser långtråkiga, men hittar jag en av Jimmys Fastpass-flaggor kan han blixtsnabbt ta mig från en viss punkt till en annan trots att han går på kryckor.

Under de välkonstruerade striderna får kämparna slåss i ordning och jag måste besegra mina fiender innan de slår ned hela mitt lag. Likt schack måste jag lista ut hur lagmedlemmarna ska användas och även på rätt sätt eftersom de använder sig av olika tekniker. Vid vissa tillfällen kan jag påverka en fiendes framfart med en fis som förändrar tiden, vilket gör att jag kan ge flera slag mot skurkar när klockan har stannat en kort stund.

Kejsaren från Star Wars gör en cameo och skjuter sina dödliga blixtar med fingrarna.

Den viktigaste attributen är tv-seriens ökända, kolsvarta humor och jag får uppleva massvis av sjuka händelser i det galna äventyrets gång. Mycket kretsar kring min protagonists tarmflöde och det uppstår massor av fjärtar, på både gott och ont. Redan efter ett par timmars spelande blir det ett enformigt inslag, och tyvärr måste jag ofta förlita mig på gaserna för att komma vidare i spelet genom att lösa vissa pussel.

South Park: The Fractured But Whole räcker långfingret åt hela superhjältegenren och linjen mellan vansinne och briljans är tunn. De många sidouppdragen höll mig sysselsatt och upptäckarglädjen i den nordamerikanska småstaden avtog inte i första taget. Konflikterna mellan Cartmans pluton av hjältar och rivalerna Freedom Pals med rullstolsbundne professorn Timmy är djävulskt underhållande hela vägen. Är du förtjust i South Park eller rollspel, kan jag bekräfta att denna kombination är en solid sådan även om det är fylld av pruttar.