Recension: Sonic Forces [PS4]

Att det pågick ett konsolkrig mellan Sega och Nintendo långt innan varumärket PlayStation fanns är allmänt känt, och att respektive företag hade varsin maskot i form av galjonsfigurerna Sonic och Mario likaså. Sega har sedan många år gett upp hårdvarukampen och ger ut sina spel på de andra plattformarna. Att jag överhuvudtaget tar upp giganternas kamp är givetvis för att Sonic Forces släpptes knappa två veckor efter det senaste Mario-spelet och jag var givetvis nyfiken på om de båda plattformshjältarna lever upp till gamla meriter.

Min erfarenhet av Sonic-spelen är tämligen begränsad, och det är bara ett par av figurerna jag känner igen sedan tidigare. Som tur är får jag skapa min egen hjälte som tar upp kampen mot Doctor Eggman tillsammans med Sonic och de andra motståndskämparna. Berättelsen är oväntat mörk där Eggman och hans allierade har dragit igång apokalypsen, något som känns helt malplacerat med de annars färgglada fabeldjuren i miljön.

Sonic kan glida på räls och Ratchet & Clank känns som en solklar inspirationskälla

Det absolut viktigaste med ett plattformsspel är givetvis kontrollerna, och redan från början känner jag att de inte sitter där de ska. Banorna går ofta vansinnigt fort och vältajmade hopp är framgångsreceptet. Just vid hoppen känner jag en fördröjning och förflyttningen är lite sladdrig vilket leder till att landningarna blir livsfarliga, något som framkallar en enorm frustration hos mig. Under min genomspelning känns det som att dödsfallen lika ofta kan skyllas på kontrollerna som på min oförmåga. På den värsta banan dog jag 35 gånger, och de flesta missarna skyller jag på oväntade bromssträckor och oregelbunden hopplängd.

Berättelsen känns, som jag nämnde, helt felplacerad och tar alldeles för mycket plats. Mellan varje bana är det både dialoger och mellansekvenser som får mig att sucka ljudligt. Det enda positiva är att filmsekvenserna kan hoppas över med en knapptryckning. Om jag hade haft en starkare relation till figurerna kanske de hade varit lite intressantare och mindre bagatellartade.

Här och var finns osynliga katapulter som skjuter iväg dig när du som minst anar det

Banorna kan delas upp i tre olika kategorier; sidoscrollande, tredimensionella där du springer på djupet och strider mot bossar. Några av banorna känns väldesignade, men ofta finns det klisterpartier som förstör min upplevelse ytterligare. Ibland förväntas jag trycka för att hoppa mellan momenten och ibland tar spelet över och jag får ingen förvarning om vad som förväntas av mig. Det finns några specialförmågor som dyker upp på banorna, men oftast behövs de inte och det handlar mest om att hamra på X vid rätt tidpunkt.

Även onlinedelarna känns påklistrade och framstressade, där det dyker upp SOS-meddelanden på banor du redan klarat och du kan hyra en annan spelares avatarer. De tillför ingenting och hade lika gärna kunnat utelämnats.

När jag funderar på vad jag gillar mest med spelet är det första jag tänker på att banorna är korta och oftast klaras av på ett fåtal minuter. Det är förstås ett tveeggat svärd och inte odelat positivt. Spelet ser överlag bra ut och tekniskt flyter grafiken på fint, även om vissa av miljöerna är så plottriga att jag ibland tappar bort var spelarfiguren befinner sig och jag drar på mig onödiga missar även på det sättet.

Sonic Forces är ett spel som jag kommer att minnas som ännu en droppe i bägaren av Segas förfall. Den största glädjen jag känner i spelet är när eftertexterna rullar och jag matar ut skivan för att förhoppningsvis aldrig stoppa i den igen.

Kommentera