Recension: Rain World [PS4]

Djungelns lag och Darwins teori om evolutionen är lika på många sätt, där endast den starkaste överlever. Detta är också självaste huvudtemat i Rain World. När spelet börjar får jag först se huvudkaraktären, en sorts kattliknande varelse, växa upp med sina föräldrar och vid en tragisk händelse ramlar ungen ner från en bro, separerad från sin familj.

Lyckligtvis överlever den vita katten fallet och det är nu jag ska hjälpa honom att hitta föräldrarna, men samtidigt måste jag hitta mat för att överleva denna farliga värld som han hamnat i.

Den hotfulla världen är en fuktig och kall plats med rostig metall överallt. Kampen börjar med att hitta värdefull föda för att kattungen inte ska svälta ihjäl. När han har fått i sig den näringsrika kosten, som består av blåbär och fladdermöss, kan han söka efter en skyddsbunker för att gå i dvala och därmed stiga i rang.

Olyckligtvis för den vita pälsbollen kryllar det av rovdjur i världen, och flykt är oftast den enda utvägen för att undvika att bli en neonfärgad krokodils kebab. Kattungens ringa storlek kan dock hjälpa honom att klättra genom små utrymmen utan större problem, något som är ett måste för att skaka av sig hungriga fiender. Tyvärr kan krokodilerna också pressa sig igenom de trånga tunnlarna och jag måste vara snabbtänkt eftersom katten är långsam.

Ursäkta mig, mina herrar, men kan ni visa mig vägen till Warszawa-konserten?

Rovdjurens placering är slumpmässig i nivåerna och de befinner sig därför aldrig på samma plats om jag behöver starta om en nivå. I protagonistens arsenal finns pinnar och muttrar som går att kasta på de hungriga predatorerna, men det gör dem bara argare och jag inser snabbt att det är helt enkelt dumdristigt.

Men det finns en sak som är ännu farligare än alla monster hopräknade, och det är de massiva skyfallen som gör att marken skakar, regndropparna piskar på ytan och korridorerna fylls med dränkande vatten. Mitt enda skydd är en av skyddsbunkrarna, men att hitta en när jag är vilse leder till en inre panik och ofta blir resultatet en dränkt kisse. Transportsträckorna känns onödigt långa och jag önskar att skyddsrummen hade placerats lite tätare, eftersom jag blir frustrerad av att börja om vid senast sparad tidpunkt som känns alldeles för långt bort.

Det jobbigaste med att dö är dock inte att jag behöver börja om vid senast besökta skyddsrum, utan att kattens rang, som jag fått kämpa för, minskar. Portalerna till andra delar av världen, och vissa dörrar kan endast passeras om jag har gått upp flera grader och därför känns det löjligt att jag måste leta efter mat och gå i dvala om och om igen, för att komma tillbaka till den krävande nivån och därmed fortsätta vidare i äventyret.

Steampunk och lila neon. Snyggt men farligt.

Rain World är ett mycket vackert spel med mängder av detaljer i förgrund och bakgrund. Det finns gott om läckra, smidiga effekter så långt mina ögon kan se; allt från solens strålar vid soluppgången till de kraftfulla monsunregnen.

Jag erbjuds ett intressant överlevnadsspel med många bra poänger och stenhårda miljöer som kräver mycket försiktighet tillsammans med överlevnadsinstinkt. Tyvärr upplever jag spelet som orättvist och det lider dessutom av stundtals okänsliga och sega kontroller. Det ologiska rangsystemet upplever jag som ett bottennapp vilket borde spolas bort med ett av de kraftfulla ösregnen.

Kommentera