Recension: Planet Alpha [PS4]

Att skapa spel helt utan dialog och där spelupplevelsen i sig står i centrum har använts historiskt i både bra och dåliga spel. Planet Alpha är ett pusselplattformsspel helt utan dialog och där det är upp till dig att tolka händelser och intryck.

Spelet börjar med att du vaknar skadad på en okänd planet som måste utforskas för att överleva. Självklart dyker det upp både fiender och farliga omgivningar som försvårar ditt uppdrag.

Nej, det är inte en bild från TV-serien Zvampen.

Miljöerna är otroligt vackra och förmedlar en organisk och levande känsla, fylld av färg och rörelse. Konstiga utomjordingar dyker upp i bakgrunden och växtligheten är påhittig, men ändå trovärdig. Initialt bjuder spelet på en stor variation med exempelvis djungler och ruiner, men i längden dyker samma miljöer upp igen.

Den grundläggande spelmekaniken är väldigt lätt att förklara, du kan hoppa och ducka. När du duckar finns det ibland lösa objekt som du kan dra och knuffa och det existerar platser där du kan kontrollera natt och dag, men sedan finns det inget mer. Ibland önskar jag att jag hade ett vapen, men tvingas istället använda omgivningen för att överlista fiender. Och det är nu problemen börjar visa sig. Några kapitel in känner jag mig redan mätt på spelet och suckar uppgivet när ännu en bergsvägg med klätterväxter ska bestigas.

Effektfulla visuella upplevelser i ljuskäglans sken.

På ytan är det ett plattformsspel, och det finns utmanande plattformsmoment, men jag skulle ändå klassa det lika mycket som ett pusselspel. Dock balanseras de båda sidorna ojämnt och spelet tappar rejält i tempo vid flera pussel. När jag jagas av fiender förmedlas en stresskänsla och jag traverserar miljön i högt tempo för att plötsligt störta till min död eftersom jag förväntats stanna och lösa ett pussel. Istället för att kännas utmanande och spännande blir det ett irritationsmoment och mer utfyllnad än tankenötter.

Förutom estetiska styrkor, finns det pussel som får mig att skina upp i ett leende. När jag lockar med en fienderobot, klättrar upp i ett träd och hoppar på en dinosaurieliknande varelse så att den daskar sönder roboten med svansen blir jag lycklig, men glädjen rinner snabbt av mig när vardagslunken infinner sig igen.

Planet Alpha är ett vackert spel som jag verkligen ansträngt mig för att gilla, men spelupplevelsen och djupet saknas. För att ett tvåknapparsspel ska lyckas måste det bjuda på mycket mer än fantastiska miljöer.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.