Recension: NieR: Automata [PS4]

När det kommer till att skapa skruvade men intressanta berättelser och upplägg i spel, är troligtvis producenten Yoko Taro en av de ledande människorna i branschen. Bara det faktum att konceptet till NieR-serien är sprunget ur ett alternativt slut från Drakengard är smått otroligt. Han har dock lyckats skapa en övergripande berättelse som både är sammanhängande och fängslande.

I NieR: Automata får vi bekanta oss med en framtidsvision som är allt annat än ljus för mänskligheten. Utomjordingar har invaderat vår planet och släppt lös robotar som gör allt för att utrota människor, vilket så småningom leder till att de överlevande får rymma till Månen för att söka skydd. Därifrån samlar de kraft för att bygga upp en motståndsrörelse, i hopp om att kunna återta Jorden igen.

Du iklär dig rollen som en android med benämningen 2B, som är en del av YoRHa-styrkorna. Dessa stridsoptimerade maskiner är skapta av människorna för att bekämpa robotarna på jorden. Motståndsrörelsen har en hel del jobb framför sig innan jorden är befriad, och vägen till seger består av små gerillaoperationer där 2B tillsammans med följeslagaren 9S utforskar närområdet och eliminerar alla mekaniska hot.

Ganska snart öppnas spelvärlden upp, och anammar mer av ett rollspelsupplägg med sidouppdrag i den relativt öppna miljön. Flera av dessa hjälper till att penetrera den lite mystiska berättelsen, och om du vill ha lite mer kontext till vad du kämpar mot är det rekommenderat att göra många av dessa frivilliga uppdrag. Det är tyvärr inte alltid så roliga aktiveter som finns på menyn, utan det handlar ofta om att ta sig från ett ställe till ett annat för att prata med en karaktär eller hämta en pryl. Utvecklaren har även brutit mot grundregeln för en trevlig spelupplevelse och lagt in eskortuppdrag, något som i princip aldrig är en bra idé i spel.

En av förbättringarna i spelet är givetvis att svärden blivit ännu mer enorma

Jag trodde hela tiden att robotarna ville ge mig en bamsekram. Så var inte fallet.

Med Platinum Games bakom utvecklingen finns det högt ställda förväntningar när det kommer till presentation och stridssystem, och jag kan med glädje meddela att båda håller ypperlig klass. Striderna är hektiska och adrenalinpumpande, men ändå tillräckligt enkla för att kunna greppa grunderna ganska snabbt. På de lägre svårighetsgraderna kommer du inte att behöva e-sport-reflexer för att ta dig igenom berättelsen, men om du skruvar upp nivån kommer du att få kämpa även om du är en ärrad veteran i genren.

En av de absoluta höjdpunkterna i spelet är hur dynamisk kameran är. Ena minuten har du den klassiska tredjepersonsvyn, men i nästa spelsekvens kan kameran svänga runt och skildra det hela som ett sidorullande skjutarspel eller som ett bullet hell-spel i fågelperspektiv. Dessa konstanta vågor av överraskningar gör att spelet hela tiden känns fräscht, och jag satt som på nålar för att få reda på vad nästa sekvens skulle bjuda på. Detta tillsammans med ett fullkomligt lysande, och nästan lika dynamiskt soundtrack, skapar ett riktigt audiovisuellt mästerverk.

Storleken på vissa av bossarna är sedvanligt blygsam.

På den tekniska fronten finns det dock en del tillkortakommanden. Bildfrekvensen håller förvisso en ganska stabil nivå runt 60 bildrutor per sekund även när det sker mycket på skärmen, men miljöerna ser emellanåt ganska tråkiga och detaljlösa ut. Detta gör att spelet ser en aning föråldrat ut jämfört med många andra spel som finns på marknaden nu, men å andra sidan är utvecklarnas estetiska vision oftast klanderfri. Det är en svår balansgång att vandra, men generellt sett tycker jag Platinum Games har valt rätt väg.

Precis som i föregående spel är en genomspelning inte riktigt tillräckligt för att uppleva hela berättelsen. Utan att avslöja alltför mycket är detta ett spel som du tveklöst måste starta om direkt efter att du har nått första slutet.

Trots en del skavanker och tråkig uppdragsdesign på sidosysslorna är NieR: Automata något av det mest spännande som har hänt i genren på ganska länge. Vi bjuds på en härlig science fiction-historia med existentialism som fundament, blandat med bländande snyggt presenterad action och några av de häftigaste bosstriderna jag har upplevt på ett bra tag. Detta får du inte missa.

5 kommentarer
  1. Alestes Alestes
  2. Kristoffer Nyrén Krille
  3. NuYu
  4. Fredrik Johansson Fredrik Johansson
  5. Fredrik Johansson Fredrik Johansson

Kommentera