Recension: Killing Floor 2 [PS4]

Det här året går i förstapersonsskjutarnas tecken, och Tripwire Interactives bidrag till genren består av blodorgier, monster och krutrök i Killing Floor 2. Dess föregångare dök upp 2009 enbart till PC, så detta är slaktfestseriens debut på konsolmarknaden.

Spelet har ett överlevnadskoncept där det går ut på att stå emot många vågor av griniga varelser; Zeds, en sorts zombieliknande monster med en aptit för purfärskt homo sapiens-kött.

Hur stora vågorna med fiender det är, beror på hur många inkluderande spelare det finns i mitt lag, ju fler medspelare desto fler blodtörstiga varelser får jag kämpa emot.

Spelet är främst ansett för flera deltagare men givetvis kan jag spela ensam, fast poängen går förlorad eftersom samarbete är mycket roligare än att köra solo. Jag kan välja mellan olika klasser på min karaktär, allt från slagskämpe och revolverskytt till pyroman och läkare. Alla har speciella förmågor och kan vara en tillgång i stridens hetta, men tyvärr är de såpass lika varandra att jag inte har någon särskild favorit.

Kötta på!

Kötta på! Splattereffekterna lär göra Tom Savini eller Peter Jackson gröna av avund.

Zeds kommer i olika former av zombier, äckliga kackerlackor och motorsågsviftande jättar innan jag får möta någon av spelets bossar. Dessa är beväpnade med tyngre vapen och en stenhård strid utlovas. Om jag behöver få lite andrum eller minska möjligheten av bli dödad kan någon i laget plocka fram en handsvets och svetsa ihop dörrarna för att köpa tid, något jag tycker är ett positivt inlägg. När jag och mina lagkamrater har besegrat en armé av monster, öppnas en särskild butik någonstans på banan och vi kan lätt följa efter ett ljusblått spår till den öppnade affären, där vi kan fylla på ammunition eller köpa nya leksaker för att döda fulingar med innan kiosken stängs inför nästa batalj mot de onda.

Miljöerna i Killing Floor 2 är delvis ganska okej rent visuellt, men de lider av trista färger och sunkiga omgivningar utan kreativitet. Banorna är dessutom rätt tråkiga att spela på, eftersom jag lätt kan gå vilse bland sönderskjutna kroppsdelar innan en våg tagit slut på skurkar.

Att skjuta fiender är fruktansvärt svårt, vilket är ett stort irritationsmoment. Anledningen är att min karaktär verkar agera i ett berusat tillstånd för att siktet svajar rejält och det är inte okej för fem öre. Men prick(o)säkerheten är inte hälften så fruktansvärd i jämförelse med de kritiska situationer då jag ska ladda om. Herregud, jag har aldrig någonsin beskådat långsammare omladdning i ett spel tidigare, innan mitt automatgevär är fullproppat med skott så har ett gäng Zeds redan hunnit dela ut kolossalt med stryk. Sen undrar jag hur Tripwire tänkte när de gallskrikande odjuren skapades, för dessa är oerhört jobbiga att möta och ännu värre att höra på.

Titta, är

Titta, är det Bane från Gotham som gör ett gästspel?

Jag älskar blodiga spel men det räcker inte att addera sönderskjutna lemmar inuti ett hafsverk i stil med Killing Floor 2. Det är kul att spela ett par gånger, men jag tröttnar ganska fort att pulverisera groteska monster i övergivna laboratorium. Det här spelet kommer att hamna i skymundan av många släppta titlar bland förstapersonsskjutare för i år, och jag rekommenderar att du tar en titt på någon av dom istället för denna relativa bagatell.

Kommentera