Recension: Kick & Fennick [PS4]

Jag har alltid varit förtjust i pusselplattformare, men hade inga större förväntningar på Kick & Fennick när jag fick recensionsexemplaret. Denna inställning visade sig dock vara helt fel och istället möttes jag av ett klurigt spel med en annorlunda twist som jag undrar hur jag kunde missa på Vitan förra året.

Berättelsen är i stort sett helt obefintlig, men det gör inget när själva spelandet får stå i centrum. Dialogen består av instruktionsskyltar och metalliska robotljud från min DualShock 4, som låter som en gnyende GlaDOS från Portal. En liten pojke vid namn Kick vaknar upp i en futuristisk värld där han finner en vän i den flygande roboten Fennick. Han hittar ett gigantiskt gevär som både används för att skjuta fientliga robotar och som hjälpmedel för att kunna hoppa med rekylens kraft. När jag står på fast mark kan jag skjuta hur mycket jag vill, men i luften kan jag bara skjuta två gånger innan jag måste landa.

På de enklare svårighetsgraderna får jag se en riktningskurva för min rörelse av rekylen, där kurvan påminner om ett bakvänt Worms. På högre svårighetsgrad har kurvan bytts ut mot en mindre pil. Kontrollerna är enkla och tajta och svårigheten består av att hitta var man kan ta sig vidare och dels att överleva fiender, kraftfält, elektricitet och andra hinder.

Spelets boss påminner mest om en förvuxen robothund

Spelets boss påminner mest om en förvuxen robothund

Bandesignen är genialisk och tvingar mig att utforska noggrant, då jag vid flera tillfällen fått springa tillbaka och leta var jag ska ta mig vidare. Under sina bästa stunder matchar nivådesignen storheter från den tvådimensionella plattformsgenren som Castlevania: Symphony of the Night och Ducktales. När jag har klarat ett knivigt parti torkar jag svetten och tar ett djupt andetag med ett belåtet leende på läpparna. Jag älskar verkligen undervattenspartierna, där Kick sjunker som en sten om jag inte avfyrar bössan, och det känns helt rätt att den unge pojken ännu inte är simkunnig.

Det finns tyvärr några svagheter också. Det mest påtagliga är den automatiska kameran. Då och då bestämmer sig kameran att zooma in och det blir nästintill omöjligt för mig att veta vart jag ska ta vägen. Eftersom det inte finns något sätt att återställa kameran får jag glatt chansa tills jag dör och kameran zoomar ut igen. För det andra är det ett kort spel med sina 45 banor, som i förlängningen också innebär att du inte bjuds någon platinumtrofé utan får nöja dig med guld.

Färgglad organisk industrialism döper jag stilen

Färgglad organisk industrialism döper jag stilen

Inlärningskurvan är ganska slack, och i början betar jag av banor i högt tempo trots att jag utforskar alla vägar och hittar alla samlarsaker. Den sista tredjedelen av spelet är betydligt mer utmanande och jag är glad att utvecklarna valt att sakta ned tiden medan jag siktar inför ett klurigt hopp.

Efter 6-7 timmars spelande är jag i mål och har klarat alla banor. Är du på jakt efter en oberoende pärla att spela mellan alla trippel-A titlar, kan jag verkligen rekommendera Kick & Fennick.

Kommentera