Recension: Jazzpunk: Director’s Cut [PS4]

Humor är svårt att förmedla, oavsett vilket medium du använder. Om du dessutom begränsar dig till att använda relativt lite dialog och en ganska enkel grafisk stil blir det ju förstås en ännu större utmaning. Necrophone Games antar denna utmaning utan att blinka i Jazzpunk: Director’s Cut, som skildrar en smått skruvad berättelse som utspelar sig under ett alternativt 1959.

Du spelar en spion vid namn Polyblank, vars befälhavare är misstänkt lik skådespelaren Wilford Brimley. I er hemliga bas nära en tunnelbanestation utdelas diverse uppdrag som emellanåt inte är de mest intressanta som någonsin har skapats. Lyckligtvis är dock utforskningen av de små sandlådorna ofta sanslöst roande.

Redan under första uppdraget, där ett sovjetiskt konsulat ska infiltreras, har omgivningen så många påskägg och referensskämt att erbjuda att nivån nästan spricker i sömmarna. Små sidouppdrag, som att hjälpa en groda ansluta till ett närliggande trådlöst nätverk, erbjuder ett Frogger-liknande minispel, medan en mystisk man behöver din hjälp att samla ihop duvor så att han kan tillaga en paj. Allt detta skildras på ett underbart slapstick-inspirerat vis, samtidigt som alla karaktärer är gravallvarliga, vilket skapar en härlig kontrast.

Det råder sällan några tvivel om vad uppdraget går ut på.

Det råder sällan några tvivel om vad uppdraget går ut på.

Samtliga miljöer i spelet är skapade för att jag som spelare ska experimentera och peta på allt. När jag gör detta, blir jag faktiskt ganska imponerad; nästan allt i nivåerna fyller en funktion, och är kopplat till ett skämt eller minispel. Berättelsen är smått fantastisk i sin dråplighet, men eftersom den är relativt kort om du bara går raka spåret, finns det inte mycket jag kan säga utan att avslöja för mycket av slutpartiet. Om du gillar typiska spionberättelser kan jag dock garantera dig att du kommer att uppskatta vart det hela tar vägen.

Den grafiska stilen är ju som sagt fokuserad på att vara just en stil, istället för att jaga fotorealism, och det fungerar ypperligt. Det finns även gott om tillfällen där utvecklarna själva driver med sin designidé, och precis som med övriga skämt i spelet håller fingertoppskänslan toppklass.

Det hemliga kontoret där du får dina uppdrag är knappast det mest praktiska.

Det hemliga kontoret där du får dina uppdrag är knappast det mest praktiska.

Spelet har funnits tillgängligt till PC under en längre tid, och även om det mesta är identiskt med denna originalversion har Necrophone Games valt att expandera ett av deras mer populära minispel från kampanjen. Under berättelsens gång stöter du på en ganska extravagant bröllopstårta, som när du interagerar med den förvandlas till en dator där du kan spela ”Wedding Qake”. Detta minispel är, som du säkert kan lista ut, en Quake-inspirerad förstapersonsskjutare med bröllopstema, och nu kan du för första gången spela detta med upp till tre vänner på samma skärm.

Detta är ju förstås främst menat som en kul grej, då det inte i praktiken är en speciellt bra skjutare. Det är ju dock kul att utvecklarna har tagit sig tiden att skapa detta sidoläge eftersom en del fans faktiskt efterfrågade det när spelet släpptes till PC.

Jazzpunk: Director’s Cut är ett av de mest svårbeskrivna spelen jag någonsin har recenserat, trots att jag älskar vad det erbjuder. Det är smalt och nischat, men skäms inte för detta, utan går till hundra procent in i rollen som dråplig spionparodi. När det är över finns det dock inte speciellt många anledningar att återvända till det, då skämten lever mycket på överraskningsmomentet. Men under första genomspelningen är det hutlöst roligt.

Kommentera