Recension: Hatsune Miku: Project Diva X [PS4]

Ända sedan jag skrev min allra första recension här på PSbloggen har jag haft en önskan – nästan ett självutnämnt uppdrag – att sprida fenomenet kring Hatsune Miku vidare. Jag har nått en viss framgång både bland er läsare men även bland skribenter på bloggen. Anledningen till mitt vocaloid-korståg har varit att få fler människor att smaka på musikkultur av det relativt udda slaget.

Hatsune Miku är numera ett namn som ganska många känner till, även om inte alla är lika insnöade på konceptet som jag. Igår firade vocaloid-rörelsen den virtuella divans nioårsdag, och vad kan vara mer passande än att berätta om det tionde spelet dagen efter, när all konfetti lagt sig, hologramprojektorerna svalnat och röstsynteserna är avstängda?

I vocaloidvärlden har något gått riktigt snett; Miku, Luka, Kaito, Rin, Len och Meiko har börjat tappa stinget i sina röster, och ganska snart står det klart att vi måste återställa energin i de fem moln som skänker artisterna sina krafter. Varje moln har sin specifika inriktning eller karaktär; söt, knasig, häftig, elegant eller klassisk och musikstilarna varierar kraftigt mellan dem.

Jämfört med föregående spel, finns det en hel del historia och berättelser som visas i traditionell, japansk stil där jag får klicka mig igenom textrutor. Gränsen mellan intressant och tråkig är fin, men här lyckas SEGA balansera mycket väl eftersom jag inte tyngs av väldiga textmassor, utan endast behöver läsa i upp till en minut innan det är dags att sätta tänderna i nya musikstycken.

Hatsune Miku väljer noggrant sin molnlösning...

Hatsune Miku väljer noggrant sin molnlösning…

Personligen är jag inte speciellt intresserad av vare sig berättelser eller att återställa molnen för att låta Miku och hennes vänner återta makten i musikvärlden, men det spelar egentligen ingen roll. När jag väl hamnar i en ny sång och knappar febrilt på min DualShock 4, ler jag stort och känner mig hemma på något sätt. Musiken i Hatsune Miku-spelen är och förblir det som får mig att gång på gång återvända till serien, oavsett om jag har klarat allt eller inte.

I tidigare utgåvor av spelet har det renodlade musikläget varierats med besök i vocaloidernas rum där vi har fått möjlighet att klappa dem på huvudet och skämma bort dem med presenter för att öka samhörigheten. Detta läget har aldrig varit något som tilltalat mig speciellt, och därför blir jag glad när jag upptäcker att detta läge är minimerat i Hatsune Miku: Project Diva X. För mig har spelet alltid handlat om den fantastiska musiken och de vackra filmerna som spelas upp i bakgrunden.

Precis som i tidigare utgåvor av spelet, kretsar spelmekaniken kring ett antal musikvideor där du ska trycka på den knapp som visas på skärmen i takt med musiken. På de lägre svårighetsgraderna ter det sig relativt enkelt även för nybörjare, där endast ett fåtal knappar används och där takten är relativt långsam. En rejäl utmaning väntar dock lite senare i spelet där spelaren tvingas att prova på både det svåra och det extrema läget.

Allt är enkelt när musiken är långsam. I 180 BPM är detta dock en mardröm...

Allt är enkelt när musiken är långsam. I 180 BPM är detta dock en mardröm…

Jag har tillbringat några hundra timmar i de föregående spelen och känner mig därför relativt säker även i knepiga partier på de högre svårighetsgraderna. Därför blir jag en smula chockerad över hur svårt det är att få höga poäng även på den normala svårighetsgraden, vilken är den enda som erbjuds från början i spelet. Ganska snart inser jag att utmaningen beror på att jag är van vid det högre tempot och växlande knapptryckningar i de högre svårighetsgraderna. Jag biter mig i läppen och tragglar mig igenom låtarna; jag längtar tills nya utmaningar låses upp men försöker samtidigt memorera sångerna.

När det kommer till utbudet av musik känner jag mig lite kluven. Å ena sidan känns det en smula fattigt med de 24 fullängdstitlar som erbjuds i de fem molnen. Å andra sidan finns i varje moln de smått fantastiska producent-mixarna där flertalet musikverk blandas ihop i en unik blandning som är så bra att de får mig, en trogen Miku-fantast, att gråta inombords av lycka.

Kvaliteten på musiken håller som vanligt hög klass, även om den inte riktigt går att jämföra med mästerverken i Hatsune Miku: Project Diva F 2nd (9/10). Det finns så otroligt mycket bra musik i vocaloid-världen att jag börjar fundera på om det inte skulle vara bättre att anamma Rock Band-konceptet och standardisera plattformen för att senare endast leverera ny musik som nedladdningsbart extramaterial. Å andra sidan kommer jag aldrig någonsin tacka nej till nästa äventyr tillsammans med Hatsune Miku.

7 kommentarer
  1. Kristoffer Nyrén Krille
    • Martin Svennberg Martin Svennberg
      • Martin Svennberg Martin Svennberg
        • Kristoffer Nyrén Krille
          • Martin Svennberg Martin Svennberg
          • Martin Svennberg Martin Svennberg
  2. Kristoffer Nyrén Krille

Kommentera