Recension: Everything [PS4]

När jag i min ungdom upptäckte att jag hade någon slags fallenhet och begåvning för att skriva, flög det formligen berättelser ut min skalle, den ena knepigare än den andra. Poesi, tonårstankar och fryntliga äventyr blandades med djupa verk om vår existens och drömmar om universum.

Efter en kort stund i Everything, känner jag igen mängder av de tankeställningar som spelet delger mig. Observationen av att kaos finns överallt där vi fokuserar blicken stämmer bra överens med mina egna tankar om livet överlag. Vi människor ska inte tro att vi är viktiga bara för att vi är utrustade med en hjärna och ett logiskt tänkande, eftersom vi inte alls är störst när man ser till helheten. Allt är större än oss, allt är mindre – universum och rymden finns överallt, bara i olika storlekar och på olika nivåer.

Spelupplevelsen Everything påbörjas i mitt fall genom att jag styr ett stjärnfall som så småningom landar i medvetandet hos en liten räv, bosatt i ett kargt vinterlandskap. Rörelse är den allra första interaktionen med mitt värddjur och på en gång skrattar jag till ordentligt. Animationen av min smygande, listiga räv, är allt annat än snygg då den endast består av fyra lägen; stående på benen, med nosen i snön, på rygg och sittandes på baken.

Även om min första gemenskap i världen är smått skrattretande, upptäcker jag snart att det finns en djupare ton som försiktigt lockar mig in i världens komplexa mörker och dess enorma potential. Inom kort har räven lärt sig att sjunga, umgås med sina likar och kan så småningom även transformera sig till andra levande entiteter.

Självklart kan du vara bacon, du kan vara ALLT!

Självklart kan du vara bacon, du kan vara ALLT!

Jag kan i princip när som helst välja att bli något större eller något mindre i världen och det finns inga som helst gränser. Efter några timmars spelande växlar jag förnöjsamt mellan att flyga omkring som en luftballong, vandra obemärkt i en stad som en skorsten till att faktiskt bli ett med solen och galaxerna i rymden.

Hela spelets tanke kretsar kring teorin att allt finns i allting; ett nytt universum existerar faktiskt utanför det befintliga alltet som rymden är, men även i dammråttorna som du dammsuger upp under städdagen eller i den lilla snöflingan som landar på yllemössan du har på dig. Tanken är lika svindlande som logisk; ju mer vi observerar molekyler och atomer, desto mer uppenbart är det ju att något stort händer hela tiden i dessa minimala byggstenar som allt är uppbyggt av.

Så snart som dessa tankar finner acceptans i medvetandet, lika snart byter spelet rutt och svänger kraftigt åt att handla om mänsklighet och existentialism. Tankegångarna utvecklas genom att utforska världen, läsa olika varelsers tankar och emellanåt njuta av Alan Watts föreläsningar som tar upp många av dessa funderingar kring livet, universum och allting.

Spelet, skapat av David OReilly, kommer knappast att vinna några utmärkelser för tekniska framsteg eller för att sälja miljontals exemplar, men jag misstänker att det inte heller är något som skaparen eftersträvar. Om det däremot fanns ett pris för originalitet eller för skapande av progressivt tänkande, medvetande eller rent flum, misstänker jag att Everything skulle ta hem priset.

Är det så ett högt betyg ser ut på natthimlen? Förmodligen

Är det så ett högt betyg ser ut på natthimlen? Förmodligen

För mig är detta en titel som mycket väl skulle kunna hamna på min topplista över årets spel, bara på grund av tankarna som har vaknat till liv i mig. Som spel är det definitivt charmigt på sitt sätt; nästan som en dimmig LEGO-dröm där jag kan skapa allt, vara allt och uppleva allt.

I Everything kan jag upptäcka normala världar innehållandes skogar, öknar, islandskap, hav, kontinenter, vattenpölar. Jag kan dyka ned i ett mikrokosmos och sjunga med bakterier, leta upp planeter som jag kan dansa med och på så sätt skapa en barnplanet. Jag kan fara omkring som en polisbil, stanna vid ett övergångsställe och bli en lyktstolpe för att i nästa sekund lyssna till en fabriksbyggnads bekännelse då den berättar om ångesten att inte ha tillbringat tillräckligt med tid tillsammans med sina föräldrar.

I Everything kan jag uppleva allt från euforisk glädje till djup sorg och tankar om dödlighet och saknad. Trots rudimentär animering av varelser på sina håll, lyser spelet likt en ljus stjärna på natthimlen för den som vill se och är någorlunda öppen i sitt sinne. Det må ha en låg åldersgräns baserad på innehållet, men för att njuta av upplevelsen till fullo bör du nog ha ett filosofiskt intresse när det kommer till tankarna kring livet. Med sitt låga pris, rekommenderar jag dock att du ger det ett försök oavsett vem du är; kanske kan du få ett nytt perspektiv på livet?

Kommentera