Recension: Demon Gaze II [Vita]

På PlayStation Vita har vi sett en hel drös med japanska grottkrypare på senare år och Demon Gaze II sällar sig till den skaran. Föregångaren Demon Gaze (7/10) släpptes i Sverige våren 2014 och med uppföljaren får även PlayStation 4-ägare chansen att utforska labyrinter med rutnätskartor. Tvåan utspelar sig i samma värld, men på en annan plats och flera år efter händelserna i del ett. Det finns inga hinder mot att ta sig an del två utan att ha spelat ettan då berättelsen är helt fristående.

När spelet börjar rymmer protagonisten från ett fängelse och dras snabbt in i en motståndsrörelse som vill störta stadsstaten Asterias onde diktator. Till sin hjälp har han en brokig skara kämpar som gömmer sig i ett värdshus och sänder piratradio för att få med sig folkmassan. I början strider du ensam, men varje gång du besegrar en demonboss fångar du dess själ och rekryterar den till ditt äventyrargäng. Det är ett annorlunda sätt att bygga din stridsgrupp, och tyvärr ges ganska små möjligheter att anpassa dina vapendragare.

Gigantiska myggor är farligare än du tror

Till en början får jag starka igenkänningsvibbar eftersom väldigt mycket är sig likt från föregångaren. Områdena du utforskar är uppbyggda på samma sätt som genren bjudit på i 30 år och jag tänker tillbaka på spel som Bard’s Tale och Eye of the Beholder. En egenskap som får Demon Gaze II att sticka ut från den senaste tidens grottkrypare är att du redan från början har flera kartor att utforska och det är något jag verkligen uppskattar. En annan trevlig egenhet är den förhållandevis slacka svårighetskurvan som ger ett bra flyt i det tidiga spelet – jag behöver inte att börja nöta nivåer förrän tio till tolv timmar in i spelet.

Stridssystemet och kartfunktionen är föredömliga och bjuder på den nya standarden med repetition av kommandon, automatisk kartritning och automatisk förflyttning till en punkt på kartan. Det är saker vi sett i andra spel, men lyfter ändå spelet upp i toppklass för genren. Det finns tyvärr faktorer som drar ned glädjen också. Berättelsen känns seg och urvattnad och mellansekvenserna är alldeles för långa och många. Inte hjälper det heller att karaktärsgalleriet är svagare än vad jag förväntat mig och röstskådespelarna känns oinspirerade och spelar över å det grövsta. Å andra sidan är karaktärsdesignen rent grafiskt i absolut toppklass där figurerna är oväntat påklädda. Lite ironiskt känns det som en frisk fläkt när det är åt det hållet.

Ledarna för motståndsrörelsen är inte helt oväntat två unga flickor utan näsor

Pusslen du ställs inför i grottorna känns bitvis ologiska och de torftiga ledtrådarna som erbjuds leder ofta till att jag får pröva mig fram tills jag hittar en lösning. Ett exempel är där jag ska vända på gigantiska masker där ledtråden refererar till en pelare. Det är bara det att kartan innehåller en mängd pelare och jag får ta fram papper och penna för att testa kombinationer tills jag hittar lösningen utan att förstå varför lösningen ser ut som den gör.

Uppgraderingssystemet för dina demoner innefattar den smått obligatoriska scenen där du ska hitta en punkt på deras kroppar för att sedan ta ut dem på en date. Men även här är de förhållandevis påklädda och pinsamheterna uteblir.

Trots min kritik och irritationsmoment är Demon Gaze II ett riktigt bra spel och kärnan där du kartlägger grottorna och hittar lönndörrar samt förrädiska fällor är otroligt givande. Spelet kommer inte att gå till historien som en klassiker, men belöningarna i form av nya nivåer och uppgraderad utrustning håller mig hela tiden intresserad och får mig att längta efter nästa spelsession.

Kommentera