Recension: Death end re;Quest [PS4]

Den japanska spelutvecklaren Compile Heart är kända för sina rollspel där spelaren är en ung man som omges av vackra tjejer vilka han måste styra mot ett mål. Death end re;Quest följer mallen så långt, men bjuder på några unika ingredienser som bryter mönstret något.

Du spelar Arata Mizunashi, en spelprogrammerare vars kollega Shina Ninomiya har försvunnit under mystiska omständigheter. De utvecklade ett banbrytade MMO i en VR-värld och trots att projektet lagts ned verkar spelet ändå vara igång. Det visar sig snart att Shina befinner sig inuti spelet med livet som insats och ingen vet var hennes kropp är i verkligheten.

Dialogerna presenteras på klassiskt visuell roman-manér.

Berättelsen blir snabbt den största moroten för mig att komma tillbaka till spelet då balansen mellan det som händer inuti spelvärlden och utanför hanteras varsamt och med fingertoppskänsla. Den är otroligt välskriven och jag vill verkligen veta vad det är som händer och varför.

Intrigen presenteras som en visuell roman och bjuder på stora mängder text mellan rollspelsmomenten. Mekaniken där jag kan hoppa mellan spelvärlden och verkligheten fungerar utmärkt och tvingar mig att dela på uppmärksamheten mellan de båda.

Rollspelselementen påminner om en grottkrypare, men utan rutnätet och turordningsbaserad förflyttning. Kartorna känns bitvis som onödigt komplexa med teleportörer och dörrar som ibland kräver en nyckel, ett speciellt föremål eller en specialförmåga från någon av äventyrartjejerna. Alla fiender syns och på kartor där du inte befinner dig i smala korridorer, går det att undvika strid.

Stridssystemet är turordningsbaserat och bjuder på ett matigt system späckat med förflyttning, positionering, magier och traditionella attacker. Efter ett tag tycker jag att det är onödigt komplext som överdesignats med lite för många rörliga delar. Exempelvis tycker jag att det faktum att varje runda består av tre handlingar känns helt onödig och tillför bara extra knapptryckningar utan att öka det strategiska djupet särskilt mycket.

En unik detalj är möjligheten att byta spelgenre på striden där du exempelvis kan få en enkelt skjutare, enarmad bandit eller ett pusselspel istället för de vanliga bataljerna. De äventyrande tjejerna bjuder på vitt skilda personligheter och förutom grundkommandon som att attackera och använda föremål, är alla förmågor unika för var och en av dem. Det finns ett otal nya förmågor att låsa upp genom att använda kombinationer av magier och specialförmågor.

Striderna ser lite plottriga ut med många fiender, men majoriteten av attackerna är areabaserade.

Presentationen av spelet är fantastisk i berättelsedelarna med ett högupplöst och färgglatt tema, men håller inte samma höga klass i rollspelsdelarna. Bitvis ser det där ut som ett spel från en tidigare konsolgeneration. De japanska röstskådespelarna håller hög klass och bidrar med inlevelse i berättelsen och jag föredrar dem framför de engelska.

Spelet har en otroligt lång startsträcka och känns till en början ganska linjärt, men ungefär 15 timmar in lossnar det och blir lite friare. Striderna blir lite enformiga och långdragna och bossarna känns oinspirerade. Tyvärr blir det också en del springande fram och tillbaka över kartorna när jag har hittat rätt nyckel och då har monstren kommit tillbaka.

Överlag är jag positivt överraskad av Death end re;Quest och håller det som Compile Hearts bästa spel efter de båda Criminal Girls-spelen. Och som grädde på moset, slipper du pinsamma motivationsscener med tjejerna, även om deras specialattacker utförs nakna med undantag för några väl placerade tejpremsor.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.