Recension: Deadlight: Director’s Cut [PS4]

För knappt fyra år sedan slog den spanska utvecklingsstudion Tequila Works igenom med sitt debutspel Deadlight, som fick äran att lanseras under en av Microsofts prestigefyllda Summer of Arcade-kampanjer på Xbox Live Arcade. Jag hade faktiskt nöjet att recensera spelet även då, när jag skrev för en annan publikation, och nu när det slutligen tar steget till PlayStation var det med stor nyfikenhet jag tog mig an uppgiften för att se hur väl det har åldrats.

I Deadlight: Director’s Cut får vi bekanta oss med 80-talets Seattle, fast med betydligt fler zombier än vad som är bekvämt. Du spelar som överlevaren Randall Wayne som tidigt separeras från den relativa säkerheten i gruppen han rör sig med. De bestämmer en mötespunkt där de kan återförenas, men Randall drivs även av ambitionen av att hitta sin familj. Under resans gång hittar han ledtrådar som framkallar minnen han hoppas kunna leda till den försvunna frun och dottern, men eftersom hela området är fullsmockat med zombier är det inte den enklaste uppgiften att röra sig fritt i staden.

Eftersom tillgångarna är få och fienderna många är det oftast smartare att hitta en väg förbi de vandrande döda som inte involverar våld. Detta gör att flera av spelets sekvenser består av pussel och plattformande, men de är sällan av de svårare slagen. Utvecklarna har lagt fokus på att berätta en historia istället för att tvinga spelaren luska ut komplexa scenarier, och trots de stappliga insatserna från röstskådespelarna är det en ganska intressant berättelse.

Rör inte min gröna knapp!!

Förändringarna jämfört med originalspelet är inte många, men nyversionen är helt klart ett spel som ser skarpare ut tack vare den högre upplösningen. Dessvärre är optimeringen av bildfrekvensen bristfällig på en del ställen där det händer mycket på en gång, och det inverkar en del på tajmingen vid hopp. Detta leder till en del frustrerande omspelningar som ibland förvärras eftersom det emellanåt kan vara långt mellan kontrollpunkterna där spelet sparats.

En förbättring som jag verkligen hoppades på är styrningen vid klättring och lite mer komplexa hopp, men detta är fortfarande ett av spelets större problem. När jag klättrar över ett staket får Randall ofta för sig att direkt kasta sig tillbaka på andra sidan igen, och när detta sker i sekvenser där jag måste röra mig fort bort från fara, får det till slut mitt blod att koka. Det finns lyckligtvis inte så många tillfällen då detta är ett problem, men de är tillräckligt många för att brännas in i minnet även efter att kampanjen är avslutad.

Efter zombieapokalypsen var det ont om jobb för skogshuggare.

En annan nyhet i Director’s Cut är Survival-läget som, precis som namnet skvallrar om, innebär att du ska försöka överleva så länge som möjligt när du blir anfallen av ändlösa mängder zombier. Du kan sedan skryta om din längsta överlevnadstid på topplistorna om du är den typen av person, men som helhet bidrar det inte speciellt mycket för att förlänga spelupplevelsen. Striderna är inte spelets starka sida, och ett läge som fokuserar mer eller mindre helt på detta är inte det bästa säljargumentet.

Deadlight: Director’s Cut har inte längre samma slagkraft som det hade under förra konsolgenerationen. Det är ett spel som inte har åldrats speciellt väl på vissa områden, men det är trots detta fortfarande tillräckligt bra för att vara värt en genomspelning.  Jag gillar dock fortfarande att alla trofénamn har 80-talsreferenser, och det faktum att det går att hitta spelbara Game & Watch-liknande spel träffar en speciell punkt i mitt hjärta.