Recension: Dark Souls III: Ashes of Ariandel [PS4]

From Software verkar hysa en viss fascination för snö, karga vidder och iskalla klimat. I både Dark Souls och dess uppföljare fick vi färdas genom snöpinade områden. där frosten biter tag i oss in till skelettet. När första expansionen till Dark Souls III (10/10), Ashes of Ariandel, nu är här så är det just i kylans tema den går.

För oss Dark Souls-veteraner känns Ashes of Ariandel på mer än ett sätt som en nickning till det första spelets kanske mest underskattade, svåråtkomliga och vackra område – The Painted world of Ariamis. Att hitta dit var lika mycket en triumf som att faktiskt beskåda dess ödsliga skönhet.

I uppföljaren fick vi i expansionen Crown of the Ivory King skapa bekantskap med det frusna Eleum Loyce, en stad som bokstavligt talat fruset över. Igenisade dörrar, massiva snövidder fyllda av horribla kreatur väntade oss.

Men ingenting kunde nog förbereda mig på Ashes of Ariandel. From Software har alltid haft en snudd på osviklig känsla för kart- och världsbyggande, och de snö- och vindpinade vidderna jag traskar igenom är inte en besvikelse. Det första jag märker när jag sätter en fot i den här nya världen är att fienderna är betydligt aggressivare än vad jag är van vid – det är i och för sig inte förvånande, utan något jag borde vetat om. Att ge sig in här oförberedd är, som alltid, en säker väg till frustration och död.

När From Software är på topp finns det få som kan skapa så vackra världar.

När From Software är på topp är det få som kan mäta sig med deras världsdesign.

Likheterna med just Ariamis målade värld är många, inklusive vissa spektakulära utsikter, men även andra, lite mer raka referenser. Ariandel är en värld som gick under och jag ombedes ta reda på vad som hänt där. Det är, som förväntat, en värld fylld av kreatur och varelser man kan förvänta sig i en snöplågad värld. Vargar, vikingaliknande monster med yxor, spjut och svärd. Och vargar. Jag nämnde att det finns vargar, väl?

Utan att avslöja för mycket, eller åtminstone inte mer vad första filmklippet visade, så finns det en fiende som har en viss likhet till en äldre favoritvarg, dock med ett par nya trick under bältet.

Ashes of Ariandel känns dock lite kort innehållsmässigt. Det är ett fåtal områden att ta sig igenom, utforska och smyga runt i, eller bulta ihjäl fiender i. Istället för att expandera områdena så verkar det ledande mantrat ha varit att proppa dem så fulla med fiender som det går – något som till en början är adrenalinpumpande, men efter dödsfall och gatuloppet tillbaks till sin blodpöl mer känns som ett irritationsmoment.

Men med det åsido är Ashes of Ariandel i sin design, handling och bossfajter ett av de tajtaste expansionspaket som From Software har gett ut. Det är inte riktigt i klass med The Old Hunters (10/10) till Bloodborne eller Artorias of the Abyss till Dark Souls – men det är nära nog för att rekommendera som ett givet köp.

Som en extra krydda kommer expansionen även med ett dedikerat spelare-mot-spelare-läge, men att låsa upp det kommer kräva extraordinär skicklighet – så instegskravet för de som vill och vågar är ganska högt.

Kommentera