Recension: Bound By Flame [PS4]

Precis när jag börjar spela Bound By Flame får jag en känsla av att jag kommer ägna många timmar åt spelet, timmar fyllda av utforskande och spännande äventyr. Efter att designat och döpt min hjälte är jag redo att ge mig ut och betvinga alla faror i den grymma världen Vertiel – det blir en hård kamp, men när jag är klar skall hela världen minnas mitt namn!

Redan från början står det dock klart för mig att ingen i hela världen bryr sig om mitt namn – av någon anledning kallar de mig hela tiden för Vulcan, standardnamnet i spelet.

Vulcan befinner sig mitt i en massiv konflikt där mänskligheten kämpar för sin existens i en underlägsen strid mot de levande döda. I ett desperat ögonblick försöker han tillgodogöra sig energin och kraften från en demon – men blir istället själv besatt. Det blir omedelbart en smula trångt i skallen på vår protagonist.

Det är bäddat för ett episkt äventyr i proportioner som får rollspelsglädjen och fantasynerven i mig att glöda men tyvärr  bjuder Bound By Flame på en ännu större motsättning som inte alls har med ondska eller godhet att göra. Den största konflikten jag befinner mig i under mina 15 timmars spelande är den mellan spelet och mig själv som spelare.

Spelet själv är en svårare boss än den här jätten.

Spelet själv är en svårare boss än den här jätten.

Bound By Flame är uppdelat i kapitel, vilket oftast betyder att utvecklarna kan finslipa och optimera miljön och nivåerna som spelaren befinner sig i för tillfället. Men här missar Spiders målet rejält och bjuder istället på repetitiv design av nivåer, slarvigt programmerad AI och rejäla spikar i svårighetsgraden. När ett kapitel är slutfört finns det ingen möjlighet att återvända till föregående nivåer. För mig personligen gör det absolut ingenting; när jag har gjort klart mina uppdrag har jag verkligen ingen lust att utforska platsen vidare eftersom nivåerna efter några timmar känns tomma och ihåliga.

Karaktärsutvecklingssystemet känns tillfredsställande, det finns tre olika sätt att uppgradera sin karaktär beroende på vilken spelstil man föredrar (krigare, magiker eller tjuv/jägare). Troféjägarna entusiasmeras att spela om spelet flera gånger eftersom en genomspelning endast räcker till för att utveckla karaktären fullt i en, kanske två av spelstilarna.
Jag hittar min spelstil i den snabba och smidiga Vulcan, som med lätthet kan undkomma farliga attacker så jag spenderar alla mina uppgraderingspoäng här.

Här finns bland annat valet att aktivera en färdighet som gör att Vulcan automatiskt gör en motattack om man har lyckats göra en parering i exakt rätt ögonblick – detta är en underbar förmåga som verkligen är effektiv i striderna mot lite enklare fiender. När det kommer till spelets slutbossar en bit in i berättelsen är den här färdigheten förödande effektiv fast tyvärr mot Vulcan själv. I de flesta fallen har fienden nämligen sitt nästa anfall på ingående som enkelt avbryter hjältens (ofrivilliga) motattack och hackar sönder honom – dags för omstart!

Funktionen är som sagt bra men det faktum att den arbetar mot spelaren i slutstriderna tyder på att utvecklaren är full av goda idéer men att de implementeras utan att testas utförligt.

Hej

En lätt match! Om nu inte hjältens egna färdigheter fäller honom…

Berättelsen påbörjar många intressanta intriger men tyvärr tappar spelet greppet om historien gång på gång och bjuder – istället för framsteg och överraskningar – på förvirring och ologisk karaktärsutveckling.

Vulcan svär till exempel som en New York-polis i en dålig film från nittiotalet under första timmarna av spelet men lustigt nog blir hans språk mer och mer vårdat ju större inflytande demonen får av honom. Det slutar med att min hjälte står och pratar högtravande bibel-engelska i den obligatoriska slutdialogen mot slutbossen innan den sista uppgörelsen. Jag finner det hela en smula opassande – borde inte demonens ökade inflytande få honom att bli ännu mer hänsynslös och oaktsam när det kommer till så världsliga saker som språket?

Spelmekaniken och stridssystemet är på samma sätt fullt av löften som inte infrias. På vägen mot frigörelse eller världsdominans kommer du att få mer än din beskärda del av självmordsbenägna och fullständigt inkompetenta medhjälpare blandat med fiendens bågskyttar som lyckas skjuta runt hörn. Motståndarnas låga intelligens och guldfiskminne gör att du lätt kan slippa undan en påbörjad strid genom att gömma dig bakom ett trappräcke en stund och sedan njuta av att dina motståndares hälsa rent magiskt har återställts.

Efter att ha spelat klart spelet är jag fundersam – är Bound By Flame ett dåligt ihopsatt stycke kod eller har utvecklarna haft ont om tid? Bra är det i alla fall inte, men visst är det underhållande – för en stund.

2 kommentarer
  1. Quint Quint
  2. Martin Svennberg Martin Svennberg

Kommentera