Recension: Atelier Sophie: The Alchemist of the Mysterious Book [PS4]

Längtar du efter ännu ett japanskt rollspel där en ung föräldralös man med mystiska krafter dras in i ett episkt äventyr där han måste rädda världen? Då är inte Atelier Sophie: The Alchemist of the Mysterious Book ett spel för dig. Här har du istället ett mysigt äventyr i småstadsmiljö där huvudpersonen Sophie måste utvecklas som alkemist för att en talande bok ska få tillbaka sina minnen.

Det här är det första Atelier-spelet jag spelar, trots att det är del 17 (!) i serien, men det är inget jag märker av och jag lider inte av att jag är oinsatt i den långa historien jag kanske borde känna till. I Japan släpptes denna titel under 2015 till både PlayStation 4, PlayStation 3 och PlayStation Vita. I väst får vi dock nöja oss med versioner till den nya generationen hårdvara.

Berättelsen kretsar kring den spralliga flickan Sophie som tar sig an sin döda mormors gebit som alkemist. Hon är en total nybörjare och motiveras att utvecklas när hon hittar en talande och flygande bok vid namn Plachta, som hennes mormor en gång ägt. Boken lider av minnesförlust, men får tillbaka sina minnen när jag lär mig nya recept som skrivs ned i den. Till en början känns det hela väldigt linjärt när jag lär känna invånarna i den lilla staden Kirchen Bell där jag lär mig hantera kitteln och tillverkning med alkemi. Ganska snart blir recepten mer avancerade och kräver att jag hittar eller köper fler och fler ingredienser. Jag börjar bli imponerad av djupet i hantverkssystemet.

Dockmakaren är en hejare på svärd också

Dockmakaren är en hejare på svärd också

Alkemin har ett alldeles eget nivåsystem vid sidan av de mer traditionella färdighetsnivåerna som Sophie och hennes följeslagare når genom att strida. Balansen mellan alkemi, dialoger i staden och att äventyra i vildmarken för att samla ingredienser och slåss med monster är perfekt. Jag tröttnar aldrig på något av momenten. Tvärtom tycker jag att tempot är perfekt, och jag har svårt att lägga ifrån mig handkontrollen och sluta.

Föremålen jag skapar används till att tillverka andra material, stridsföremål eller utrustning och många av ingredienserna kan även användas hos smeden eller sömmerskan för att uppgradera utrustningen. Systemet för att upptäcka nya recept är genialiskt och blir min drivkraft i spelet där jag sugs in i jakten på ett sätt som närmast kan beskrivas som maniskt.

Receptidéerna fungerar som en uppdragslogg där jag får tips på hur nästa recept kan upptäckas. Variationen bland uppdragen är stor där jag ibland behöver utforska en plats eller döda ett visst monster. Andra gånger ska jag tillverka ett föremål med en viss egenskap, något som kan innebära att jag måste tillverka en kedja av saker för att öka egenskapen. Belöningen av att låsa upp ett nytt recept är förutom att du får ett nytt föremål att tillverka, även ges ledtrådar om grannrecepten i trädet.

Alkemin har ett djup där föremålen du tillverkar får en kvalitet, nedärvda egenskaper, inbyggda egenskaper och tillverkningsbaserade egenskaper. Slutproduktens kvalitet står i direkt relation till kvaliteten på dina ingredienser, men även de nedärvda egenskaperna som utvinns ur materialen du använder. De inbyggda egenskaperna kan till exempel vara en frysförmåga där fienderna saktas ned i strid.

Till sist finns också framstegsräknare på upp till tre tillverkningsbaserade egenskaper som kan låsas upp genom valet av ingrediens och minispelet när du placerar dem i kitteln. Varje ingrediens har en form och varje kittel ett rutnät, och till slut har du en uppsjö av olika val när du väl vill skapa något.

Sophie har inte bestämt sig om hon vill ge en present eller bara prata med Plachta

Sophie har inte bestämt sig om hon vill ge en present eller bara prata med Plachta

Tiden spelar också en stor roll då jag möter andra monster nattetid och alla stadens butiker stänger, men jag kan enkelt kringgå det genom att sova ett valfritt antal timmar. Det finns också veckoslut där invånarna ofta sysslar med andra saker än på vardagarna. Tidigare Atelier-spel har enligt utsago haft tidsbegränsningar, men här slipper vi sådant otyg.

Både design och spelupplevelse andas ett rosa fluff och allting känns väldigt mysigt. Karaktärerna är japanskt arketypiska och småknasiga som väntat, men det spär i det här fallet bara på mysfaktorn. Om du är på jakt efter ett färgglatt och positivt japanskt rollspel så behöver du inte leta längre. Det här har öppnat mina ögon för serien och jag hoppas på fler spel i samma stil!

2 kommentarer
  1. Quint Quint
    • Jesper Pettersson Jesper Pettersson

Kommentera