Recension: Another Sight [PS4]

Jag är ett stort fan av Neil Gaimans böcker och hade turen att höra honom prata i kryptan under Lunds Domkyrka i samband med att Mirrormask premiärvisades under Fantastisk Film Festival för många, många år sedan. Så när ett spel beskriver sig som influerat av en av hans bästa verk – Neverwhere kan jag självklart inte låta bli att undersöka det.

Lunar Great Wall Studios kan ha tagit sig lite vatten över huvudet när de gjorde den jämförelsen, för visst finns det vissa ytliga likheter mellan Another Sight och Neverwhere, men det är så fumligt och klantigt genomfört att det nästan gör ont att spela igenom.

Den äventyrliga tjejen Katherine, eller Kit som hon föredrar att kallas, vaknar efter en liten olycka upp nere i Londons tunnelbana, men med sin syn kraftigt försämrad. Det enda hon kan skönja i närheten är den mystiska katten Hodge som hon slår följe med för att hitta ut ur situationen de har hamnat i.

Jag får växla mellan Kit och Hodge för att röra mig genom de allt mer märkliga miljöer som återfinns under marken, och under resans väg stöter jag på den ena ökända karaktären efter den andra; Claude Monet och Nicola Tesla för att nämna ett par.

Miljöerna som Kit och Hodge rör sig i känns lagom mörka, dystra och nedgångna

Another Sight ska få lite hyllningar för att det försöker göra någonting nytt och lyckas skapa en nästan trovärdig miljö. Att försöka styra en blind karaktär skildras rätt bra men är samtidigt en spelmekanik som blir tröttsam väldigt fort.

Det hjälper inte att Kit rör sig med en snigels hastighet när det inte finns en magisk ljuskälla hon kan uppfatta, eller om Hodge rört sig alldeles för långt bort (vilket katten behöver göra i ungefär alla pussel). Pusslen är dessvärre inget att hänga i julgranen heller, och att behöva växla mellan de två spelbara karaktärerna för att lösa dessa blir likaledes tröttsamt efter en liten stund.

Jag känner inte helt igen mig från mina besök i London

Miljöerna och handlingen lyckas dock trollbinda en lite längre stund, till dess att den barkar iväg åt helt absurda riktningar. Och tro mig, jag har läst det mesta Neil Gaiman har skrivit så jag vet mycket väl hur bra absurdism , realism och fantasy kan fungera ihop.

När Kit, Hodge och jag slutligen tagit oss igenom vårt äventyr är det med lite blandade känslor. Det finns bra idéer i Another Sight, men även en hel del dåliga sådana. Påtvingade smygsekvenser med omedelbara dödsfall vid misslyckanden, fall nedför osynliga stup och ett par taffliga kontrollbuggar som tvingade mig att spela om delar av nivåer lämnade en dålig smak i munnen.

Another Sight hade kunnat vara så mycket bättre än det är och kanske kommit upp i samma nivå som Limbo eller The Missing: J.J. Macfield and Island of Memories (9/10) men som det är nu, snubblar det i blindo på för många plan.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.