Recension: A.O.T. 2: Final Battle [PS4]

Attack on Titan har efter mangan blivit ett populärkulturellt fenomen med anime, live-actionfilmer och spel. A.O.T. 2: Final Battle är en maffig expansion till det senaste spelet i serien.

Om du inte hängt med i vad Attack on Titan handlar om så är premissen att mänskligheten i stort sett har utplånats och lever innanför tre murar i skräck för de mystiska titanerna; jättar som attackerar och äter människor. Berättelsen följer en militär jägarkår som utforskar området utanför den yttersta muren och försöker kämpa mot hoten. Jag vill inte säga mer än så för att undvika stora avslöjanden, då berättelsen bjuder på ett större antal tappade hakor och är värd att uppleva på egen hand.

Att flyga fram över hustaken bjuder på en riktig frihetskänsla.

Spelet är i grund och botten ett actionspel där du primärt kämpar mot titaner som varierar i storlek från tre-fyra meter upp till 60-meterskolosser. Till din hjälp har du gasdrivna rep med änterhakar som kan liknas vid en kombination av att flyga och svinga sig likt Spider-Man. Faktum är att spelmekaniken för att manövrera i luften påminner mig en hel del om just Marvel’s Spider-Man (10/10), även om det inte är riktigt lika väl genomfört.

Jättarna har olika svaga punkter där du kan förhindra deras framfart och attacker samt slutligen skära av deras ryggrad i nacken för att permanent döda dem. En nyhet i expansionen är du förutom svärden har fått ett tillskott av vapen och du kan i många uppdrag byta till skjutvapen som minskar riskerna då du inte behöver komma lika nära.

Till en början känns striderna både episka och välgjorda och jag har riktigt kul med att skjuta in änterhakar i fiendernas kroppar för att svinga runt dem och svepa in för attacker. Men det blir tyvärr väldigt lite variation och jag hittar snabbt vinnande mönster som jag kan repetera för att komma vidare. Miljöerna känns även de lite för homogena med minimal variation, och allra värst är banorna ute på fält där det inte finns några punkter att fästa repen på. Det känns otroligt segt att springa mellan uppdragsmålen om jag glömt min häst efter någon strid.

När svärdshugget i nacken sitter där det ska är ofta pulsen hög.

Expansionen består av två huvudspellägen; Character Mode och Territory Recovery Mode vilka båda går att starta från huvudmenyn även om du inte spelat det ursprungliga huvudspelet. Character Mode är en fortsättning på grundspelets berättelseläge med den stora skillnaden att du nu spelar som någon av det 104:e förbandets huvudpersoner istället för en hemsnickrad hjälte.

Händelserna i The Final Battle börjar exakt samtidigt som säsong 3 av anime-serien vilket motsvarar mitten av bok 13 i mangan. Om du inte har spelat grundspelet, sett TV-serien eller läst serietidningen kommer både händelserna och figurerna att vara helt obegripliga, varför jag rekommenderar att du börjar med att ta reda på vad som hänt innan. Hela berättelsen finns i grundspelet A.O.T. 2 om du föredrar det framför andra medier.

En nackdel med att du får följa huvudpersonerna är att tidslinjen blir helt obegriplig då uppdragen förgrenar sig. Då jag lyckas spela dem lite huller om buller, får jag bitar av berättelsen i helt fel ordning. Dessutom stöter jag på lite lat design och får spela exakt samma uppdrag med olika figurer med en endast en minimal mellansekvens ändrad.

Territory Recovery Mode är ett kampanjläge där du successivt återtar ockuperad mark från titanerna genom en kombination av strider och basbyggande. Dessutom finns det ett system där du, genom att utföra vissa sidouppdrag, bygger vänskapsband med kamraterna och kan rekrytera dem till din trupp. Det här spelläget blir lite friare och mer intressant då det inte finns en förlaga som måste följas till punkt och pricka och det är här jag känner att jag får ut mest av expansionen.

När jag sammanfattar mina tankar och känslor undrar jag vilken målgrupp spelet egentligen har. De inbitna fansen känner ju redan till den starka berättelsen och alla andra kommer att sitta med rynkade pannor utan att förstå vad som händer. Du får ett tekniskt sett välgjort spel som till en början är kul, men som snabbt falnar. Undrar du hur det skulle kännas att svischa fram med en ODM kan det dock vara något för dig.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.