Recension: 2064: Read Only Memories [PS4]

Efter den indievåg som fullkomligt översvämmat spelmarknaden på senare år, har det blivit en trend att skapa spel liknande de som utvecklades för 20-30 år sedan, åtminstone rent grafiskt. 2064: Read Only Memories faller definitivt in i detta fack, och är en direkt hyllning till klassiska peka och klicka-spel med smutsiga framtidsvisioner helt i stil med Hideo Kojimas hyllade Snatcher.

I huvudrollen finner vi en avdankad journalist, vars största bravader på senare år består av att hen fortfarande får elektronikprylar hemskickade för halvhjärtat recenserande. Platsen är Neo San Francisco år 2064, och ser ut precis som vi föreställde oss framtiden på 90-talet. Vägarna är fulla med märkliga bilar, robotmedhjälpare finns överallt och elektroniska implantat har hjälpt mänskligheten snabba upp evolutionen rejält. Referenser till klassiska cyberpunkäventyr fullständigt haglar längs hela resan.

Äventyret tar vid efter att en nära vän har blivit överfallen och bortrövad. Bakom sig lämnade kidnappningsoffret dock en briljant uppfinning kallad Turing – en robot som är så avancerad att den suddat ut gränserna mellan artificiell intelligens och mänskligt intellekt. Turing letar snabbt reda på huvudpersonen i hopp om att dennes journalistutbildning går hand i hand med detektivarbete, och efter lite övertalning ger vi oss ut på jakt efter ledtrådar som kan rädda den försvunne vännen.

Gus vet allt om drinkar, till skillnad från sin partner bakom bardisken som inte ens vet vad en öl är.

Såväl karaktärer som handling är intressanta och bjuder på stort djup med stark personlighet och härlig mångfald. Tillsammans med ett underbart soundtrack och skön humor är det lätt att uppskatta berättelsen när spelet är som bäst.

Problemet är bara att tempot ständigt avbryts. När jag precis fått upp ett lovande spår tvingas jag genomlida en helt irrelevant femminutersmonolog om hur man får en krukväxt att överleva. När väl det är överstökat tvingas jag åka taxi fram och tillbaka mellan två områden en handfull gånger innan jag kan följa upp spåret. Mitt fokus försvinner och jag slutar plötsligt bry mig om att lösa fallet.

Inte heller det försvinnande antal pussel som dyker upp längs vägen lyckas fånga mitt intresse. Lösningarna är oftast pinsamt uppenbara och det blir aldrig någon utmaning. Detta hade inte varit ett problem om handlingen varit mindre spretig och lite snabbare, där skolboksexemplet Danganronpa: Trigger Happy Havoc (8/10) är ett utmärkt bevis på att det går att trollbinda spelaren flera timmar i rad utan något mer än välskriven text.

Men ibland bjuds det på fantastiska ljusglimtar. Som när till synes platta karaktärer plötsligt berättar gripande bakgrundshistorier vilka förklarar varför de beter sig som de gör. Eller när jag tvingas hjälpa urusla rapparen 4Moolah att komma på nödrim till hans nya låt, vilket resulterar i flera härliga skratt.

I spelets överlägset bästa pusselsekvens ska du hjälpa en rappare komma på rim till sin nya hit.

2064: Read Only Memories kommer inte att bjuda på några långvariga minnen, men det är ändå ett ganska trevligt om än ojämnt äventyr. Bakom den lite för pixliga ytan och ofokuserade berättandet döljer sig nämligen en riktigt charmig deckarhistoria. Men förvänta dig inte hitta den utan en stor dos tålamod och lite detektivarbete.

Kommentera