Recension: Rune Factory 4 Special [PS4]

Har du någonsin knuffats ut från ett luftskepp och landat i famnen på en drake samtidigt som du drabbas av minnesförlust? Inte jag heller, men hjälten i Rune Factory 4 Special råkar ut för exakt detta. Dessutom misstas protagonisten för en kunglighet och flyttar in på slottet med både ansvar och privilegier. Att ansvarsområdet inkluderar att odla växter på en åker kanske inte hör till vanligheterna, men här fungerar det så.

Rune Factory 4 Special är en kombination av bondgårdssimulator och rollspel som förstärks med ett hantverkssystem där du kan bygga både prylar och byggnader, såväl som laga mat av grödorna du odlar.

Min första tanke när jag börjar spela är hur opolerade karaktärsmodellerna är och började direkt fundera på när spelet släpptes ursprungligen. En snabb googling senare gav mig svaret 2012 till den bärbara plattformen Nintendo 3DS. Tyvärr har spelet varken åldrats med så mycket värdighet eller fått någon större ansiktslyftning, vilket gör att grafiken är kantig och känns föråldrad. Även musik och ljudeffekter känns skräniga, och musikslingorna är pipiga, irriterande och ettriga när de loopas gång på gång. Värst är det när draken pratar, eftersom ljudet mest får mig att tänka på en kapselkaffemaskin eller en handdammsugare. Ljuden som representerar konversationer repeterar en ton som ska simulera om det är en ljus eller mörk röst och här har det gått riktigt snett.

Som så ofta förr när du ska odla saker på en gård så implementeras det genom en dygnscykel som repeteras med små variationer. Du får ett eller flera dagliga uppdrag där du skördar, vattnar och sår nytt och säljer eller förädlar din avkastning. Här rullar tiden på även om du latar dig, vilket gör att dagarna känns korta när du får ett klurigare uppdrag eller ska hinna utforska de monsterfyllda grottorna. Du bygger också relationer med de andra invånarna i staden genom gåvor och kan till och med starta romanser och gifta dig.

Rollspelsdelen och stridssystemet känns oväntat billiga och outvecklade. Här går det knappt att urskilja var utgången från skärmen du befinner dig på finns, och jag får konsultera den inbyggda kartan för att få bekräftelse. Vapnen bjuder på förvånansvärt liten variation och träffboxarna känns bitvis nästan slumpmässiga. Ibland står jag nästan helt intill en fiende utan att träffa och ibland landar smällarna när jag borde vara utom räckvidd. Varje vapentyp får färdighetsnivåer som låser i sin tur låser upp specialattacker. Du kan också ta med dig ett par hjälpredor som slåss vid din sida, men deras artificiella intelligens är undermålig och den enda nytta jag har haft med dem är att de kan dra på sig lite attacker under en bosstrid.

Jag önskar dessutom att gränssnittet hade optimerats. Jag får känslan att det är anpassat för dubbla skärmar och en pekpenna, och om jag exempelvis i en grotta vill växla från vapnet till en hammare för att samla mineraler handlar det om minst sex, sju knapptryckningar innan jag har bytt utrustning och kan börja hamra.

Du kanske redan har gissat vad jag tycker om det här och det blir idel negativa adjektiv. Tråkigt, irriterande och ofärdigt sammanfattar mina känslor ganska väl. Det mest positiva är inlärningsdelen där jag i lugn och ro får lära mig grunderna i hur jag håller rent på åkern, plogar och sår och hur jag samlar på mig virke och sten. Det finns många välgjorda spel i bondgårdsgenren och om du känner dig sugen på ett sådant råder jag dig att hitta något annat.