Recension: Krut: The Mythic Wings [PS4, PS5]

Besegrad, krossad och bruten, det är vad Krut-soldaten Veera blir efter att ha förlorat en duell mot den onda stenkrigaren Zurah, men det han inte vet är att han snart ska få en chans till upprättelse. I den här thailändska produktionen kryddas plattformshoppande med små vibbar av roguelike och bullet hell till något som blir en udda fågel.

Spelets narrativa kärna ligger i en thailändsk film från 2018, Krut: The Himmaphan Warriors, som kretsar kring ett mytologiskt folkslag kallat garudas. Dessa ligger i krig med ett annat folkslag som lyder under general Zurah, en metallklädd stenkrigare i storlek som ett mindre hus. När garudornas huvudstad utsätts för en attack beslutar krigaren Veera att ta sig an Zurah, något som slutar med att han snart befinner sig nedslagen och omtöcknad på en mystisk ö.

Efter ett besök av en förklädd främling har jag snart ett par magiska vingar i metall som kan hjälpa mig att rädda huvudstaden, men för att de ska återfå sin fulla kraft behöver jag samla in öns krafter, något som är lättare sagt än gjort då de ägs av öns olika klaner. Här sätter äventyret igång, och snart finner jag mig springandes på en solig sandstrand i jakt på den första kraften.

Spelets upplägg påminner om många andra tvådimensionella plattformsspel av sitt slag, med några få undantag som jag kommer till senare. Jag springer och hoppar fram genom blygsamt möblerade miljöer, stöter på diverse fiender och undviker fallgropar och fällor så gott det går. Majoriteten av Veeras rörelser är snabba och precisa, men stridandet lider av ett antal frustrerande problem. Det mest märkbara av dessa är att man inte kan förflytta sig särskilt mycket under tiden som man attackerar. Jag uppmuntras att kedja ihop mina attacker till längre kombinationer, men med kort vapenräckvidd och motståndare som flyttar på sig blir det ofta att jag står och slår i luften istället för på fienden.

Ett annat frustrationsmoment är utbudet av motståndare och deras attackmönster. Spelet har inte överdrivet många världar, men oavsett hur långt in i spelet jag kommer så upplever jag att jag utför en och samma strategi på samtliga fiender jag möter, helt enkelt för att jag upplever att det är den effektivaste. Jag rullar bakom min motståndare, slår två-tre snabba slag, rullar över till andra sidan när de vänder sig och så vidare. Undantaget är de många luftburna fiender som gärna sprejar skärmen med projektiler. Dem får jag hoppa och slå alternativt bara springa förbi.

Ett återkommande element i spelet är att springa förbi sina motståndare, dels för att man har valt att strukturera spelets upplägg på ett speciellt sätt, men även för att det är väldigt lätt att göra om du vill nå bossen fort. På varje nivå finns nämligen ett antal kontrollpunkter där du kan starta om du dör. Dessa kostar erfarenhetspoäng att låsa upp, men om du hellre vill lägga dina surt förvärvade poäng på exempelvis starkare attacker, hälsa eller andra uppgraderingar kanske du får välja lite mer långsiktigt. Uppgraderingarna ökar nämligen i kostnad för var gång du köper dem, så vill du ha råd med flera grejer behöver du snart besegra så gott som varje motståndare för att ha tillräckligt med poäng. Då och då hittar jag kistor gömda i nivåerna, men konstigt nog innehåller de aldrig poäng utan bara hälsa och energi.

Mitt slutgiltiga intryck av Krut: Mythic Wings är tyvärr att det är en ganska blek upplevelse. Jag uppskattar berättelsen (även om den också känns lite väl sagotunn) och inslagen där jag tvingas att välja mellan checkpoints, hälsa och dyra uppgraderingar, men resten av spelet känns lite väl enkelt. Det tillsammans med bristen på variation och tyngd gör att jag snart springer igenom hela spelet utan att vända mig om.