Recension: Cult of the Lamb [PS4, PS5]

Söker man på ord som sekt och kult i uppslagsverk kan man bland annat läsa följande: ”Religiös grupp som markant avviker från den eller de religiösa huvudlinjerna i ett samhälle.” En beskrivning som blir en intressant motsägelse i ett spel där varenda religiös grupp i samhället är konstigare än den andra. I rollen som ett återupplivat offerlamm får jag nämligen uppdraget att starta en rörelse olika alla andra. Målet? Att besegra fyra demoniska biskopar och återinföra deras femte, utstötte broder.

Cult of the Lamb är intressant på det viset att det innehåller flera olika spelsegment med olika fokus som alla vävs ihop på ett ganska smidigt sätt. De två största segmenten är att bygga upp/förvalta din växande kult samt att utföra korståg mot de fyra biskoparna. Den lilla skogsglänta där jag har min kult är inte mycket att vila ögonen på till en början, men allt eftersom jag övertalar andra djur att gå med så växer potentialen.

Mätta magar är ett måste för en växande kult.

Att underhålla sina anhängare är kul och kräver en del varsam navigering för att tillfredsställa deras olika behov. Deras tilltro till mig som ledare är nämligen det som ger mig erfarenhetspoäng för att låsa upp nya krafter, vapen och byggnader. Mat måste införskaffas och serveras, sömn och hälsa beaktas, ordning och reda upprätthållas. Sköts inte detta blir följarna sjuka och dör eller, ännu värre, arga och missnöjda med mig som ledare.

För att öka kultens makt och tillväxt finns det några olika tillvägagångssätt. Ett är att anpassa lägret och bygga olika strukturer för att tillgodose olika behov. Till en början finns bara en kyrka, ett altare och en lägereld, men allt eftersom kulten växer och medlemmarna sätts i arbete ökar utbudet av strukturer. Trots att det är lite rörigt att få en tydlig överblick är det roligt att bygga och se hur strukturernas syfte verkligen har effekt på anhängarnas beteende. Framförallt när något så simpelt som exempelvis ett utedass hindrar dem från att göra sina behov lite överallt och får dem att glatt springa in och sätta sig på hemlighuset istället. Att jag måste tömma det förr eller senare blir ett senare problem.

Är man bråkig hamnar man i stupstocken för lite privatlektioner.

Att bearbeta sina anhängare och se till att de har det bra är en intressant del av spelet, framförallt för att det finns många olika sätt att göra det på. En missnöjd medlem kan behandlas genom att låsas fast vid en stupstock och indoktrineras på nytt, eller offras för att ingjuta nytt hopp hos de andra medlemmarna. Det är upp till mig vilken väg jag väljer att ta och med nya ritualer kan jag få medlemmarna att dansa efter min pipa, oavsett om pipan låter bra eller inte. En av flera mätare uppe i vänstra hörnet visar hur den övergripande inställningen i lägret är och jag jobbar hårt för att hålla den på topp samtidigt som jag stressas när den är låg.

Efter ett tag släpper dock stressen över den gnälliga mätaren och det känns som att det hela inte spelar så stor roll längre. Framförallt eftersom det är lite väl lätt att få den att gå upp igen. När den är låg hotas jag med att missnöjet kommer att öka, och att mina medlemmar lämnar mig och snor pengar ur min kassa på vägen. Men genom att bura in gnällspiken, dansa lite vid lägerelden och ge tvivlarna lite presenter är mätaren snart på topp och faran avvärjd.

Ribban känns lite väl låg och jag hade önskat att det krävdes lite mer av mig som spelare samt att konsekvenserna var hårdare. Att bygga och förbättra lägret är dessutom roligast i första hälften av spelet när allt är nytt och behovet stort. Efter ett tag blir det mesta relativt självgående och nya typer av byggnader tar slut till förmån för uppgraderingar av de gamla.

Biskoparna tvekar inte en sekund på att bjuda in sina kompisar till festen.

Spelets största styrka ligger i de korståg jag utför då jag inte vistas i lägret. Varje biskop har en värld de vistas i och genom att besegra ett antal minibossar kan jag snart konfrontera dem en efter en. Kontrollen i nivåerna är tajt och jag uppskattar roguelike-inslagen med slumpade vapen och magier som väljs ut åt mig. Slumpmässiga händelser och karaktärer jag springer på gör utforskandet spännande och att jag under mina resor även kan samla på mig material till mitt läger gör att det känns som att jag är otroligt effektiv.

Cult of the Lamb är olikt de flesta andra spel jag har spelat och utgör ett intressant inslag i sin genre. Det är stilrent designat, fullt av överraskningar och bjuder på ett smidigt upplägg, behaglig ljudbild, humor och underhållning. Det är en udda fågel, men helt klart värt ens uppmärksamhet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.