Det har verkligen varit en rivstart för PS Plus-förmånerna detta nya år, med starka inslag som Maneater (8/10) och Shadow of the Tomb Raider (8/10) i januari, och då är förstås frågan om denna trend kommer att fortsätta under resten av året.

Att döma av februaris utbud ser det väldigt positivt ut, och jag hoppas sannerligen att Sony fortsätter att hålla denna standard hädanefter.

Sedan danska IO Interactive gjorde sin omstart av Hitman-serien 2016 har de lyckats blåsa nytt liv i det klassiska konceptet. Efter Hitman Absolution var det tydligt att det gamla receptet var i behov av en frisk fläkt, och när utvecklarna fokuserade på mer mångfacetterade sandlådor med många rörliga delar, slog de huvudet på spiken.

Inte nog med att spelet belönade fantasi och kreativitet med ofta underhållande och dråpliga sekvenser, utan det fanns även en ny och successivt mer fängslande berättelse som utvecklade sig i denna reboot-trilogi. Nu har vi kommit till slutspurten, och jag har själv suttit som på nålar för att se både de nya nivåerna och upplösningen på berättelsen.

Scott Pilgrim vs the World – The Game har fyllt tio år, och detta firas med ett nysläpp till dagens konsoler. Spelet har troligtvis en hel del insatta fans vid det här laget, men för den oinsatte härstammar det ur en serietidning som gick varm mellan 2004 och 2010. Samma år som serien tog slut släpptes en film och med den kom även spelet.

Att Scott Pilgrim vs the World – The Game kom i samma veva som filmen var ingen slump, utan ett klyftigt drag för att koppla ett grepp om de nördiga teman som uttrycks i den. Hela filmen är som ett spel, så med detta i åtanke skapade man ett röjigt slagsmålsspel i isometrisk vy, komplett med charmigt pixlig retrografik.

Pusselspel i förstapersonsvy verkar vara lite i ropet nuförtiden, och The Pillar: Puzzle Escape sällar sig till den skaran på ett blygsamt och lite nybörjaraktigt sätt. Spelet är stort sett helt fritt från narrativ text och ljud, och förlitar sig nästan enbart på visuellt berättande och spelarens fantasi.

Jag traskar genom enkla men trevliga miljöer, samtliga avskilda genom olika magiska portar. För att ta mig förbi dem krävs det inte nycklar, utan ett antal lösta pussel. Dessa utförs för det mesta genom att ställa mig vid stora tv-skärmar som ploppar upp lite malplacerat i de annars så natursköna omgivningarna.

Pusselspel har vuxit fram som något av en favoritgenre, särskilt om det kombineras med en stark berättelse. Iris.Fall är ett pusselspel som också bjuder på en stum saga där det visuella och spelmomenten får tala för sig själva.

Redan från början förmedlas en drömsk, surrealistisk känsla som håller i sig genom hela spelet. En av grundmekanikerna är att det finns platser där du kan hoppa in i skuggorna och traversera miljöernas skuggbilder.