Recension: Tony Hawk’s Pro Skater 1+2 [PS5]

Tony Hawk’s Pro Skater 1+2 är ett svårt spel att kategorisera, men om jag skulle göra en ansats skulle jag kalla det för ett arkad-skateboardspel med fokus på utforskning. Grunden ligger dock förstår i själva skateboardandet där du tar dig runt på brädan med hjul och utför coola trick.

Förutom kampanjläget, bjuder spelet på ett flerspelarläge, en ofantlig mängd utmaningar och en butik där du kan köpa olika kosmetiska uppgraderingar för att utsmycka din figur med.

Hukningen som ansats för ett hopp är en vy du kan förbereda dig på att se mycket.

Som så många spel tidigare börjar Tony Hawk med en inlärningsbana där grunderna förklaras, och även om du var med och spelade originalet förra årtusendet, rekommenderar jag att du kör igenom träningen. Jag har inte spelat originalspelen själv, men nyversionerna har implementerat en större mängd trick från de senare spelen och även adderat möjligheten att göra en revert när du landar.

Kampanjläget blir snabbt min favorit och det är där jag har tillbringat mest tid. Varje bana har mängder av hinder, ramper och saker att utföra trick kring samt erbjuder en uppsättning mål. Dessa mål har stor variation som exempelvis att nå en viss poäng, hitta alla samlarobjekt eller utföra ett visst trick vid en speciell plats. När ett antal mål är uppfyllda låser du upp nästa bana. Insprängt finns också tävlingar där du ska få mest trickpoäng över tre heat där du måste få brons eller bättre för att komma vidare. De båda spelen har varsin kampanj som är oberoende från varandra och du kan spela dem med en hemsnickrad åkare eller en kändis som exempelvis självaste Tony Hawk.

Jag nämnde utmaningar; det finns mängder av dessa indelat i olika kategorier och olika svårighetsgrad. När du klarar utmaningarna får du nivåer och pengar att använda på kosmetiska uppgraderingar som kläder, stickers eller ny design på din skateboard. Nivåerna verkar dock inte ge något annat än troféer och skrytfaktor.

Flerspelarläget bjuder på mängder av olika spellägen som tafatt, poängstrider eller högst combo. Min personliga favorit är dock grafitti där du taggar olika ramper genom att göra trick på dem och kan stjäla ramper som andra spelare har taggat. Dock märker jag snabbt att jag inte har timmarna under bältet för att ha något att säga till om och har fortfarande inte lyckats vinna online. Slutligen finns det en baneditor där du kan bygga egna nivåer, publicera dem online och självklart spela och betygsätta andras alster. Här finns allt från fantastiska skapelser till knasiga områden som endast skapats för att ge höga poäng.

Chinatown på San Francisco-banan är betydligt mindre än i verkligheten, men det som finns är verkligen representativt.

Spelet har många bra egenskaper och det som sticker ut i positiv bemärkelse är bandesignen, musiken och de oväntat intuitiva kontrollerna. Jag har inte testat PlayStation 4-versionen men på PlayStation 5 nyttjas både haptisk återkoppling och 3D-ljud samtidigt som du kan välja mellan 4k-upplösning i 60 bildrutor per sekund eller full HD i hela 120 bildrutor per sekund.

De olika skateparkerna tillför en oerhörd upptäckarglädje då de formligen sprudlar av ramper och samlarobjekt att hitta. Här finns allt från skolor och storstadsmiljö till flyghangarer och övergivna köpcenter. Och nästan varje vägg har en rundad kant för att du ska kunna hoppa, utföra trick och öka din hastighet. Banorna är dessutom tillräckligt stora för att du kommer att behöva flera försök innan du ens sett hela området.

Jag har flera gånger nämnt hur viktig jag tycker att musiken är för helhetsupplevelsen och Tony Hawk’s Pro Skater 1+2 kan skryta med ett av de mest passande musikspåren jag har upplevt i ett spel. En solid blandning av hip hop och rock ger det nästintill perfekta blandbandet för ändamålet och när A Tribe Called Quests klassiker Can I Kick It dyker upp för första gången åker smilbanden ända upp till öronen.

På minussidan hamnar paradoxalt nog repetitionen av banorna. Jag sa tidigare att jag uppskattade att spela om banorna för att uppfylla målen, men samtidigt dras det aningen för långt. Boven i dramat är som så många gånger förr tidspressen. Jag har full förståelse för att nedräkningen finns där, eftersom några av målen skulle bli helt triviala om du fick oändligt med tid för att uppfylla dem, men samtidigt byggs min frustration upp när jag tvingas börja om från noll om och om igen.

Men bortsett från den bagatellen har du ett gediget spel med gott hantverk. Jag har spelat ganska lite extremsportspel och brukar sällan uppskatta dem, men här har utvecklarna lyckats hitta glädjen som jag senast upplevt i SSX-serien.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.