Recension: El Hijo: A Wild West Tale [PS4]

Man skulle kunna kalla El Hijo: A Wild West Tale för en barnvänlig tolkning av Metal Gear Solid, och det i positiva ordalag. El Hijo, eller ”Sonen” som den svenska översättningen lyder, är nämligen ett spel i smygandets och förvillandets tecken där en familj strävar efter att återförenas. En son och hans mor skiljs åt i början av spelet, och det ligger på mig som spelare att återförena dem igen.

Sonen, som i alla fall jag anser vara den huvudsakliga karaktären i spelet, startar sin resa i ett kloster mitt ute i ökenlandskapet. Spelet visas från isometrisk vy och med hjälp av en fågel-kompanjon kan jag snabbt få en överblick över nivån jag ska ta mig igenom.

Som man kan tro är klosterlovet ganska strikt och det är definitivt inte okej att traska runt hur som helst innanför dess heliga murar. Munkarna som befolkar det utför vardagligt sina sysslor, men de är snabba med att ta mig i kragen om jag drar uppmärksamhet till mig.

“Hitta Hijo”

Hela upplägget känns härligt Disney-aktigt, och utvecklarna har verkligen fått varje rum och miljö att kännas unikt genom att befolka dem med karaktärer av alla de slag. Att smyga sig igenom de olika nivåerna kräver därför ofta att jag verkligen stannar upp och iakttar min omgivning för att på så vis kunna lägga upp en genomförandeplan. En antagonist som ser till synes fokuserad ut på något annat kan helt plötsligt vända sin fokus åt mitt håll, så det gäller att se upp. Placering är A och O, och det gäller att ha koll på de olika gömställen som erbjuds. Blir jag upptäckt tar det i värsta fall bara någon enstaka sekund innan jag åker fast, men om jag har tur och är snabb kan jag lyckas förvilla min förföljare och komma undan utan konsekvens.

Under spelets gång kan jag samla på mig föremål eller använda mig av terrängen för att avleda eller förvilla antagonisterna. Både pojken och hans mor (som också är en spelbar karaktär) har exempelvis tillgång till en slangbella, men jag kan även använda mig av stenar och leksaker till min fördel. De olika motståndarna reagerar varierande på dessa beroende på olika omständigheter. En visslande munk markeras till exempel med en symbol i en pratbubbla, vilket indikerar för mig att han för ljud omkring sig och inte kommer att lägga märke till om jag för väsen av mig. Vill jag avleda hans uppmärksamhet behöver jag istället koncentrera mig på hans syn, och plantera förslagsvis en liten mekanisk leksak som traskar ut i hans synfält och därmed får honom att gå dit.

“Ingen skjuter slangbella som morsan”

Nivåerna i spelet känns färgglada och varierande, men ibland kan jag uppleva att de är lite konstigt planerade rent strukturellt. Vid vissa tillfällen kan jag komma till ett vägskäl, och efter att ha valt väg och mödosamt smugit mig igenom ett antal rum plötsligt se ett sidouppdrag i ett angränsande rum som jag inte kommer åt. Att behöva smyga tillbaka genom alla utmaningarna för att ta den andra vägen känns vid såna tillfällen inte jättelockande.

Kontrollen kan också vara lite bråkig ibland vilket gör att det är lätt att bli upptäckt fast att jag egentligen agerar som jag hade tänkt. Det i kombination med att karaktärerna på skärmen är så pass små gör att det kan vara stundvis svårt att avgöra om jag till exempel verkligen har lyckats ducka eller placerat mig fördelaktigt. Lyckligtvis kan jag med ett knapptryck snabbt se mina motståndares synvinkel, vilket räddar situationen allt som oftast.

Jag uppskattar El Hijo: A Wild West Tale för såväl dess stilrena och varma estetik som dess tilltalande berättelse. Trots några små skavanker är det ett välgjort spel som för mig verkligen lyckas med att kombinera den barnsliga spänningen i en kurragömma-lek med den seriösa känslan i en spionthriller. Släng in lite blygsam humor och mängder med utmaning så väntar en underhållande upplevelse.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.