Många äro de individer inom spelvärlden som har blivit besatta av såväl onda som goda krafter. Oavsett om det är självmant eller påtvingat är det nog en ganska udda upplevelse, något som kanske känns extra påtagligt för huvudrollen i Aeon Must Die!. Han har nämligen fått den onda kejsaren Aeon som oönskad inneboende i detta intensiva slagsmålsspel.

I rollen som en namnlös Starspawn vaknar jag upp i en rykande industriell framtidsvärld. Något av en revolution har nyss ägt rum, olika fraktioner susar fram i rymden på jakt efter ära, makt och rikedomar. Aeon har blivit förrådd och avsatt från sin tron, men som ett sista halmstrå för han över sitt sinne och kraft till en intet ont anande krigare. Hämnd ska utkrävas, men är det Aeon eller min karaktär som kommer att stå för det slutgiltiga skrattet?

Mörka november är för min del den månad som kanske är allra mest lämpad för att spela på sin PlayStation-konsol. Eller vem försöker jag lura? Alla månader är lika bra. Men de som kör med argumenten att TV-spel endast hör hemma utanför sommarsäsongen eller för den delen vintersäsongen kanske mjuknar lite när det vankas en mörk, regnig och ruggig månad.

På spelfronten kommer julafton redan i november om du gillar skjutare i krigsmiljö. Om du inte gör det kanske du hittar något annat spännande eller tar chansen att jobba ikapp din skämshög eller avnjuta en trevlig independant-titel?

Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på min hustru och suckat när hon spelar Animal Crossing eller Harvest Moon-spelen. Jag har undrat var behållningen är att repetera dagliga göromål om och om igen i ett spel. Räcker det inte med vardagen?

Nu har jag till slut utsatt mig för samma sak för att undersöka huruvida det finns något givande i det vardagliga tragglandet att så fröer, vattna, skörda, hugga ved och bryta sten. Är det värt mödan och tiden i ett spel?

Att ta sig an uppgiften att recensera ett spel som baserar sig på något verk som man verkligen uppskattar är tveeggat. Allt härrör självklart till de känslor som jag i egenskap av recensent bär med mig från originalet. Hoppet består av att jag får en unik inblick i en värld eller ett äventyr som i sitt ursprung gör att jag längtar att få vara en aktiv del i det. Risken är dock alltid stor att allt mynnar ut i en stor besvikelse som är så fundamental att den påverkar kärleken till ursprunget.

Eller så lyckas jag som kritisk skribent se igenom charaderna som utgivaren eller utvecklaren spelar framför mig i ett försök att få mig betuttad i konceptet för att jag ges möjligheten att styra en redan känd berättelse framåt. Att känna mig som en del i serien, även om jag leker med slarvigt gjorda papier-mâché-dockor som ska tvinga bort demoner från jordens yta.

Tyvärr uppfyller Demon Slayer -Kimetsu no Yaiba- The Hinokami Chronicles alla förutsättningar för att klassas som det sistnämnda.

När populära spelserier helt plötsligt får ett slut uppstår det ofta ett tomrum. Inte bara hos de mängder av spelare som har spenderat hundratals eller kanske tusentals timmar i de fiktiva världar spelen har byggt upp för dem, utan ibland även på marknaden. Det sistnämnda förutsätter såklart att liknande spel inte har tagit dess plats, men det har i alla fall jag svårt att se när det kommer till serien Left 4 Dead som hade sin storhetstid i slutet av 00-talet.

Back 4 Blood, som den här recensionen handlar om, är inte en uttalad uppföljare, men det är ingen hemlighet att Turtle Rock Studios har sina gamla alster som huvudsaklig inspiration och de gamla fansen i sikte.