Recension: The Dark Pictures Anthology: House of Ashes [PS5]

Det är få spel på senare år som har fått mitt hjärta att bulta på samma sätt som Super Massive Games olika alster. Det slasher-aktiga Until Dawn (9/10) var startskottet för en blodig och skrämmande karusell som sedan dess har följts upp av de fristående berättelserna Man of Medan (6/10), Little Hope (8/10) och nu House of Ashes, som samtliga är delar ur The Dark Pictures Anthology.

House of Ashes är likt sina föregångare ett spel som kombinerar lika delar spel och film. Det är ett koncept som har potential att få ett järnhårt grepp om en viss sorts spelare, men även stöta bort dem som möjligtvis frågar efter mer kontroll över sina handlingar, något som blir lite lustigt eftersom handlingar och val i den här spelserien har avgörande effekt på spelets utgång.

Spelets handling tar avstamp i början av USA:s invasion av Irak 2003. Saddam Hussein har blivit avsatt som president, men i hans spår finns rädslan för kemiska vapen kvar, något som en grupp amerikanska marinsoldater ska gräva i när de gör en räd mot en misstänkt militäranläggning. Väl på plats inträffar en jordbävning, och såväl amerikanska som irakiska soldater hamnar snart i ett mystiskt underjordiskt ruinkomplex. Oturligt för dem är det inte bara varandra de behöver se upp för då de letar efter en väg upp till ytan igen, utan även ruinens djupaste hemligheter.

Klart du känner till Pazuzu, har du inte sett Exorcisten eller?

Redan tidigt i spelet upplever jag att handlingen känns både fräsch och intressant. Som skräckfilmsentusiast kan jag se drag som jag känner väl igen från filmernas värld, men det är som att man har tagit delar från olika klassiker och skapat en spännande mix. En del av spelets karaktärer följer den klyschiga skräckfilmsmallen till punkt och pricka, men trots det finns det utrymme för en del karaktärsutveckling. Framförallt uppskattar jag hur jag som spelare inte bara behöver ta hänsyn till karaktärernas interna käbbel, utan även måste ta i akt konflikten mellan de olika fraktioner som delar äventyret. Ett av de starkare exemplen på det är när jag behöver agera medlare i situationer som involverar superpatrioten Jason och den irakiska soldaten Salim. Situationer som många gånger känns väldigt verklighetsförankrade trots den orealistiska kontext de utspelar sig i.

Precis som de andra titlarna i serien varvas aktivt utforskande med filmsekvenser fyllda av tajmingbaserade minispel och viktiga dialogval. Allt eftersom spelet utvecklar sig får jag möjligheten att delvis styra dess riktning genom dessa moment. Karaktärerna kan få positiva och negativa intryck av varandra beroende på vad jag väljer att säga. Oftast står dialogvalen i skarp kontrast till varandra, men det finns även en möjlighet att inte säga något alls, ett val som kan vara både en gyllene medelväg eller ett hopp ner i avgrunden beroende på situation. Om jag följer en röd tråd i mina val kan karaktärerna utveckla personlighetsdrag som även de kan få avgörande betydelse i spelets utgång.

Ibland känns det som att mörkret stirrar på en.

Tajmingsekvenserna är krävande på ett annat sätt och gör att jag är på helspänn nästan hela tiden. Målet med spelet är nämligen att få så många som möjligt av karaktärerna att överleva (förutsatt att du inte verkligen avskyr någon såklart), så ett missat knapptryck kan få ödesdigra konsekvenser. Vid vissa tillfällen får jag en chans att rätta till mitt misstag, men vid andra är karaktärens öde beseglat så fort jag tabbat mig. Det kan vara fruktansvärt frustrerande, men samtidigt gör det att jag blir väldigt involverad i handlingen och att fokusen på spelet är hundra procent.

Bortsett från att jag kanske hade velat ha lite mer variation i minipusslen och de tajmade aktiviteterna så är House of Ashes i stort en fullträff hos mig. Handlingen är inbjudande på ett mörkt och intensivt sätt samtidigt som den bjuder på en del skratt av lättnad när jag klarar mig ur knepiga situationer med livet i behåll. Det är helt klart en av de starkare titlarna i serien, något som säger en hel del eftersom serien överlag håller en hög standard. Vill du få ditt hjärta att bulta av rädsla och nervositet är det här definitivt en titel för dig.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.