Recension: Aeon Must Die! [PS5]

Många äro de individer inom spelvärlden som har blivit besatta av såväl onda som goda krafter. Oavsett om det är självmant eller påtvingat är det nog en ganska udda upplevelse, något som kanske känns extra påtagligt för huvudrollen i Aeon Must Die!. Han har nämligen fått den onda kejsaren Aeon som oönskad inneboende i detta intensiva slagsmålsspel.

I rollen som en namnlös Starspawn vaknar jag upp i en rykande industriell framtidsvärld. Något av en revolution har nyss ägt rum, olika fraktioner susar fram i rymden på jakt efter ära, makt och rikedomar. Aeon har blivit förrådd och avsatt från sin tron, men som ett sista halmstrå för han över sitt sinne och kraft till en intet ont anande krigare. Hämnd ska utkrävas, men är det Aeon eller min karaktär som kommer att stå för det slutgiltiga skrattet?

Aeon Must Die! är i grunden ett slagsmålspel, men med flera inslag som gör att det sticker ut en del från andra spel i samma genre. Till att börja med utgör kombinationen av den onda kejsarens krafter och min namnlöse karaktärs ett sorts instabilt experiment som hela tiden måste hållas i schack. Medan vissa manövrar och attackmönster ökar min energimätare finns det andra som får den att sjunka. Energin representeras av eld och minskningen av den som en ventilering, men det är balansen mellan dem som är nyckeln till seger. Maxar jag min mätare eller tömmer den helt blir min karaktär överhettad eller orkeslös, något som resulterar i att jag biter i gräset av ett enda slag om jag inte hinner vända på processen i tid.

Att hushålla med energin låter kanske inte särskilt svårhanterat, men även fiender och miljöer kan påverka min mätare så det gäller att vara uppmärksam. I jakten på hämnd springer jag och Aeon på mängder av slagskämpar som vill sätta oss på plats. Striderna utspelar sig i en klassisk tvådimensionell arena, men med sidlinjer som snabbt fylls upp av köande antagonister. Det är man mot man som gäller, men de påhejande motståndarna drar sig sällan för att påverka utgången genom att kasta besvärjelser och annat otyg på mig när jag har det som svårast. Det är ett intressant inslag som ökar känslan av att jag slåss mot en hel armé, trots att de bara hoppar in en åt gången. Att jag dessutom kan kasta min motståndare på valfri åskådare eller bussa min högteknologiska motorcykel på dem gör det hela uthärdligare.

Beroende på om jag vinner eller förlorar en strid får det olika effekter. En vinst ger mig erfarenhetspoäng och kan driva handlingen framåt, men den kan även påverka mitt kommande motstånd. Kunskapen om mina förmågor och tekniker sprids, något som får mina motståndare att lära sig mina attackmönster om jag använder mig av dem alldeles för ofta. Likaså kan gemenskapen fienderna emellan öka, vilket får dem att gå ihop och intensifiera sina insatser från sidlinjen under de kommande striderna.

Vid en förlust förlorar min karaktär delar av sin viljestyrka. Aeons närvaro i kroppen är stark, men den kan inte ta över mig helt förrän varje uns av viljestyrka är borta. För att motarbeta detta kan jag söka upp motståndare som har besegrat mig och göra ett försök att ta tillbaka det som tagits. För varje misslyckat försök ökar min motståndares styrka, ett faktum som kanske inte passar alla eftersom det tekniskt sett gör en svår motståndare svårare.

Aeon Must Die! är stilistiskt och snyggt, men framförallt bjuder det på ett intressant upplägg. Stundvis känns det lite stelt i sitt utförande, men med sin lättsamma narrativa dragkraft och spännande upplägg är det ett av de intressantare slagsmålsspelen jag har spelat i år.