Vi har nu gjort inträde i årets näst sista månad och även om spelsläppen inte har sinat totalt, finns det en tydlig nedgång i släpptempot åtminstone. I redaktionen pågår det fortfarande flitigt recensionsarbete, men veckans höjdpunkt för de flesta har ju istället varit den matiga Elden Ring-trailern som dök upp i torsdags.

Innan vi avrundar för lite välförtjänt helgvila är det som vanligt dags att gå igenom vad som sker på spelfronten i redaktionen.

I en inte så avlägsen framtid dominerar en speciell dokusåpa etern fullständigt. Sedan den lanserades så har Kill/Screen blivit ett världsomspännande fenomen och den får Big Brother, Robinson och Fångarna på fortet att framstå som jättesnälla lekprogram i jämförelse. Grundidén är enkel och lättigenkännlig från nutida media – ett femtiotal individer skeppas ut till en avlägsen ö och den sista stående vinner det hela.

Bloodshore är den senaste interaktiva filmen från utgivaren Wales Interactive och har utvecklats och tagits fram av teamet bakom bland annat The Complex (9/10) och Night Book. Men nu är det alltså dags att ge sig på idéerna som genomsyrar ‘battle royale’-spelen och de filmer/böcker som föranledde trenden. 

Många äro de individer inom spelvärlden som har blivit besatta av såväl onda som goda krafter. Oavsett om det är självmant eller påtvingat är det nog en ganska udda upplevelse, något som kanske känns extra påtagligt för huvudrollen i Aeon Must Die!. Han har nämligen fått den onda kejsaren Aeon som oönskad inneboende i detta intensiva slagsmålsspel.

I rollen som en namnlös Starspawn vaknar jag upp i en rykande industriell framtidsvärld. Något av en revolution har nyss ägt rum, olika fraktioner susar fram i rymden på jakt efter ära, makt och rikedomar. Aeon har blivit förrådd och avsatt från sin tron, men som ett sista halmstrå för han över sitt sinne och kraft till en intet ont anande krigare. Hämnd ska utkrävas, men är det Aeon eller min karaktär som kommer att stå för det slutgiltiga skrattet?

Mörka november är för min del den månad som kanske är allra mest lämpad för att spela på sin PlayStation-konsol. Eller vem försöker jag lura? Alla månader är lika bra. Men de som kör med argumenten att TV-spel endast hör hemma utanför sommarsäsongen eller för den delen vintersäsongen kanske mjuknar lite när det vankas en mörk, regnig och ruggig månad.

På spelfronten kommer julafton redan i november om du gillar skjutare i krigsmiljö. Om du inte gör det kanske du hittar något annat spännande eller tar chansen att jobba ikapp din skämshög eller avnjuta en trevlig independant-titel?

Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på min hustru och suckat när hon spelar Animal Crossing eller Harvest Moon-spelen. Jag har undrat var behållningen är att repetera dagliga göromål om och om igen i ett spel. Räcker det inte med vardagen?

Nu har jag till slut utsatt mig för samma sak för att undersöka huruvida det finns något givande i det vardagliga tragglandet att så fröer, vattna, skörda, hugga ved och bryta sten. Är det värt mödan och tiden i ett spel?