Code Vein har från början beskrivits som en manga-version av Dark Souls med vampyrer. Trots en kraftig försening och en rejäl omdesign av stridssystemet så håller den beskrivningen fortfarande. Hela grundupplägget med stora banor och noggrant utplacerade fiender som kommer tillbaka när du vilar vid en kontrollpunkt är bara några av likheterna, och på gott och ont är det väldigt tydligt var inspirationen kommer ifrån.

Spelet börjar med en otroligt maffig karaktärsgenerator som erbjuder en uppsjö av olika kosmetiska val, men dessa påverkar varken utrustningen eller dina färdigheter. Du vaknar sedan upp illa däran och med minnesförlust och får snart reda på att du är en revenant – en vampyr.

En man vaknar upp i en gigantisk hög av lik. En hög så stor att den sträcker sig långt upp på väggarna i vad som förefaller vara en stor katedral. Samtliga kroppar har en konformad hjälm på huvudet, så även mannen som jag nu får ta kontroll över.

Hela situationen har en religiös laddning över sig och de annorlunda huvudbonaderna får mig att tänka på avbildningar som finns från den Spanska inkvisitionen. Historienörden i mig taggar till och det tar inte lång tid innan jag förstår hur mycket temat religion faktiskt genomsyrar Blasphemous.

Varje gång jag äntrar en buss för att nyttja de kommunala färdmedlen kan jag inte låta bli att observera busschauffören och fundera på hur denna tålmodiga individ känner inombords. Är det ett kall? Är det ”bara ett jobb”? Blir det inte tråkigt att köra samma sträcka om och om igen under dagen?

Frågorna och funderingarna är många för mig som har ett intresse i att observera människor i deras vardagsliv. Men när det kommer till busschaufförer har jag nu fått ett virtuellt svar; det är ett kall för vissa människor!

Jag har alltid varit svag för pusselspel, allrahelst om de kommer paketerade med en bra berättelse. The Sojourn är ett spel i förstaperson med fysiska gåtor baserade på ljus och mörker. I sina bästa stunder får det mig att tänka på Portal och The Talos Principle, men banorna i The Sojourn kräver inte lika mycket finlir utan mer rått tankearbete.

Spelet tar sin början i en trasig värld där du leds framåt av irrbloss som reparerar delar av omgivningen så att du kan komma vidare. De tidiga banorna känns i vanlig ordning ganska enkla och handlar mest om att klämma och känna på de olika mekanikerna som introduceras.

Rollspel från väst har på senare år dominerats av Fallout-, Elder Scrolls- och Witcher-serierna och GreedFall känns för mig som en vitaminkick i genren. Det är den franska studion Spiders som ligger bakom spelet och för mig är det nästan obegripligt hur en utvecklare med lite över 20 anställda kan producera ett så här omfattande spel.

GreedFall utspelas i en fiktiv barockperiod där stormakterna koloniserar för fullt. Paradisön Teer Fradee har nyligen upptäckts och självklart har de stora faktionerna skaffat sig fotfäste. Du axlar rollen som en diplomat för köpmännens församling och medlar och lierar dig med de andra. Det finns också en urbefolkning på ön som lever unisont med naturen och öns unika flora och fauna.