Recension: Ni No Kuni: Wrath of the White Witch Remastered [PS4]

Föregående generation av konsoler gav oss många fina och bra spel men jag undrar om något var så genuint älskat av sina fans som Ni no Kuni: Wrath of the White Witch. Med animerade sekvenser av Studio Ghibli och musik av Joe Hisaishi var det ett vackert spel att både se och lyssna på.

Detta, tillsammans med en hjärtevärmande historia, gjorde att det blev ett favoritspel för många fans av japanska rollspel. Om du missade det på Playstation 3 får du en ny chans nu när Bandai Namco ger ut Ni no Kuni: Wrath of the White Witch Remastered på Playstation 4.

Ni No Kuni sågs i sin första form på Nintendo DS som Ni no Kuni: Dominion of the Dark Djinn. Samtidigt som Level 5 producerade detta spel jobbade man på Wrath of the White Witch som kom ut 2011 i Japan och sedan 2013 i resten av världen. De flesta av oss hade då redan god kännedom om Studio Ghibli och att se ett spel i den stilen fick mig att dregla och vilja spela direkt.

Ni No Kuni: Wrath of the White Witch är verkligen ett vackert spel.

Låt oss börja med skillnaderna i grafiken. De är inte jättestora. Under mellansekvenser så syns det en viss skillnad och bilduppdateringen är bättre här än på den tidigare versionen. Men samtidigt är grafiken också ibland lite kantig och stel, något som blir uppenbart i dialogerna och ibland när du rör dig ute i världen. Det känns som att detta mer är en uppsnyggad version av ett PS3-spel än en nyutgåva där Level 5 jobbat med grafiken från grunden och uppåt. Jag tycker den fortfarande ser bra ut men i dagens spelklimat hade jag förväntat mig lite mer av grafiken än vad jag fick.

Spelmässigt är det exakt samma spel. Du spelar den unge Oliver som efter att ha förlorat sin mor, möter alvkonungen Drippy som tar med honom till en annan värld där hans mammas själsfrände finns. Genom att hitta henne och besegra den onde Shadar som försöker ta över världen kanske Oliver kan få tillbaka sin mamma på något sätt.

Sanslöst vackert

Det är en historia som producenterna ville skulle fungera både för stora och små. Och visst finns det något klassiskt över Olivers historia. Det är en fin berättelse som jag tror många spelare blir gripna av. Du drivs hela tiden framåt då du vill veta hur det går för Oliver och om kan kommer att kunna rädda sin mamma.

Själva spelmekaniken är en hybrid mellan klassiskt japanskt rollspel och Pokémon. Under spelets gång stöter du på olika monster som du slåss mot och vissa av dem blir så imponerade av dig att de kan välja att slåss för dig. Du kan max ha tre av dessa aktiva i strid och precis som i Pokémon är de olika bra mot olika typer av monster.

Jag uppskattade också hur historien hela tiden tog mig vidare. Sällan kände jag att jag måste stanna på ett ställe för att jag var inte tillräckligt hög nivå för att fortsätta. Istället kunde jag fortsätta dit historien tog mig och njuta av den.

Striderna är traditionellt japanska i sitt upplägg

För mig är det historien det som driver spelet framåt; berättelsen och nyfikenheten över vad som händer härnäst. Väldigt ofta spelar jag ett spel för spelets skull. Jag har en kul stund här och nu som ger mig avkoppling men i den här världen är det något helt annorlunda.

Ni no Kuni: Wrath of the White Witch Remastered är unikt spel på det sättet det kombinerar spelglädje och en intressant berättelse. Jag är verkligen glad och nöjd över att återigen ha fått uppleva det. Detta är ett av de bästa rollspelen jag någonsin spelat, förmodligen ett av de bästa spelen någonsin. Bara möjligheten att uppleva magin igen på en ny konsol är tillräckligt för att ge titeln högsta betyg.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.