Jag hade faktiskt riktigt skoj med originalet Bridge Constructor (8/10) men kände att konceptet störtdök i och med Bridge Constructor Stunts (4/10). Därför känns det intressant att prova på det fjärde spelet i den ständigt växande serien.
Studion passar i denna upplaga på att kombinera brobyggande med zombie-apokalyps lånad av The Walking Dead. Och det ska visa sig bli en ganska lyckad kombination!
Fortsätt läsa Recension: Bridge Constructor: The Walking Dead [PS5] »
En av de mest angenäma känslorna du kan få som spelare är när dina förväntningar på ett spel överträffas så mycket att du får plocka upp hakan från golvet. Jag pratar förstås om spelmediets förmåga att överraska och förvåna.
Precis som tidigare år listar redaktionen sina största överraskningar som dykt upp under året som gått.
Fredrik:
Mycket kan sägas om lootbox-mekaniken i Genshin Impact, eller hur mycket inspiration som har lånats från Breath of the Wild. Detta till trots är det ett spel som är fullständigt vansinnigt välskapat. Ibland kan det kännas lite smådrygt att frestas att köpa ’dragningar’ för att få nya karaktärer eller vapen, men det är aldrig ett krav för att komma vidare. Det utspelar sig i en stor, detaljerad och väldigt vacker värld och väldigt mycket tid har lagts på att skapa intressanta karaktärer och en helt okej handling. Det faktum att all dialog är bra röstskådespelad i ett spel som är ”gratis” är väldigt imponerande.
Spelens karaktärsgalleri står ofta för en stor del av helhetsupplevelsen oavsett om det handlar om humoristiska biroller eller starka huvudpersoner.
I denna lista har redaktionen valt ut några av sina favoriter som berört oss lite extra från året som har gått.
Jonny:
I Dragonballs gigantiska universum finns det en ofantlig mängd lustiga karaktärer, men få fick mig att fnissa lika mycket som Gotenks. En gapig och busig karaktär som är resultatet av de två snorungarna Goten och Trunks som efter en liten dansartad uppvisning smält ihop till en.
Först ut på den traditionella artikelserien med årslistor är i vanlig ordning årets spelmusik. Och alla som spelar vet ju hur otroligt viktig musiken är för att sätta stämningen, oavsett om det handlar om lågmäld melankoli eller bombastiska händelser av episka proportioner.
Redaktionen har som vanligt fått rösta på några favoriter och nedan ser ni de spel som vi gemensamt tycker har stått för den bästa musiken under det gångna året.
Fortsätt läsa PSbloggens årslista 2020: Årets musik »
Vi börjar skymta slutet på detta år 2020, vilket är ett år som få kommer att glömma av många skäl. Förhoppningsvis har du åtminstone lite ledig tid nu i samband med julen för att återhämta dig mentalt, och kanske spela ett eller annat spel som har legat och väntat på din uppmärksamhet.
Vi tar visserligen ledigt på redaktionen mellan jul och nyår, men det innebär inte att PlayStation-konsolerna får ledigt. Här är vad som kommer att försiggå i julhelgen.
Fortsätt läsa Vad spelar du i julhelgen? [Vecka 52 2020] »
Vad kan man egentligen säga om år 2020 som inte redan är sagt? Det har varit ett på många vis omvälvande år som har tvingat oss alla till en omställning av vardagen. Med ett nytt samhällsklimat som innebär mindre social kontakt har förstås spel varit en stor faktor för att hålla humöret uppe, åtminstone för min egen del.
Det är ju därför tur att vi har ett så fantastiskt spelår att blicka tillbaka på, och detta ska vi förstås göra traditionsenligt med våra årslistor från och med juldagen.
Fortsätt läsa Jul- och nyårshälsningar från redaktionen »
Ett av årets hetaste spelsläpp borde utan tvekan ha varit CD Projekt Reds sci-fi-projekt Cyberpunk 2077. Jag skriver ”borde” eftersom det för många verkar ha blivit en delad upplevelse som inte alltid levde upp till förväntningarna.
Att spelet har släppts precis i övergången till en ny generation konsoler verkar ha blivit problematiskt, och framförallt verkar de som spelar spelet på den förra generationens konsoler ha upplevt mest problem. Jag är en av de som har spelat det på en helt vanlig PlayStation 4, och delar med mig av min upplevelse av Cyberpunk 2077.
Fortsätt läsa Recension: Cyberpunk 2077 [PS4] »
Slutet på detta märkliga år närmar sig med stormsteg, och i redaktionen har vi mer eller mindre slutfört våra traditionella årslistor som du säkert ser fram emot att läsa i mellandagarna. Det dräller inte av nya spelsläpp, så det är väl ganska lugnt på recensionsfronten, men det finns ju alltid något att sysselsätta sig med.
Vi börjar som vanligt med vad som pågår i redaktionen!
Fortsätt läsa Vad spelar du i helgen? [Vecka 51 2020] »
”Siamesiska tvillingar” är ett begrepp som har hängt med i folkmun sedan de två sammanvuxna tvillingarna Chang och Eng Bunker från Siam (nutida Thailand) turnerade med cirkusar i 1800-talets USA. Inom populärkulturen händer det då och då att fenomenet dyker upp, framförallt i form av sketcher där det skojas om potentiella situationer som kan uppstå när två personer sitter ihop. Vi har till exempel Matt Damon och Greg Kinnear som sitter ihop i filmen Fäst vid dig, den trehövdade trillingriddaren i Monty Python and the Holy Grail eller kanske katten och hunden i den gamla tecknade serien CatDog.
I Phogs! är det lustigt nog två hundliknande varelser som sitter ihop, men i motsats till ovan nämnda exempel presenteras de här som en drömlik varelse som faller sig naturlig i världarna där spelet utspelar sig. Att de presenteras på det här viset istället för det lite trångsynta och uttjatade sättet känns fräscht, och jag blir nyfiken på hur spelet är upplagt.
Fortsätt läsa Recension: PHOGS! [PS4] »
Du lever i en kall och karg värld med din familj, och på klassiskt manér har du som mannen i hushållet gett dig ut för att försvara det som är viktigt för dig. Som hjälte och huvudperson har du ditt trogna svärd, kastkniv och fackla med dig för att kunna stå emot naturens alla faror.
Naturligtvis, som i alla bra historier, går något snett och ditt enda mål blir snabbt att bara överleva och försöka ta dig hem till din familj. För omväxlings skull är du varken soldat eller yngling med potential. Du är bara en man som vill komma hem.
Fortsätt läsa Recension: Unto the End [PS4] »