Vi börjar skymta slutet på detta år 2020, vilket är ett år som få kommer att glömma av många skäl. Förhoppningsvis har du åtminstone lite ledig tid nu i samband med julen för att återhämta dig mentalt, och kanske spela ett eller annat spel som har legat och väntat på din uppmärksamhet.

Vi tar visserligen ledigt på redaktionen mellan jul och nyår, men det innebär inte att PlayStation-konsolerna får ledigt. Här är vad som kommer att försiggå i julhelgen.

Ett av årets hetaste spelsläpp borde utan tvekan ha varit CD Projekt Reds sci-fi-projekt Cyberpunk 2077. Jag skriver ”borde” eftersom det för många verkar ha blivit en delad upplevelse som inte alltid levde upp till förväntningarna.

Att spelet har släppts precis i övergången till en ny generation konsoler verkar ha blivit problematiskt, och framförallt verkar de som spelar spelet på den förra generationens konsoler ha upplevt mest problem. Jag är en av de som har spelat det på en helt vanlig PlayStation 4, och delar med mig av min upplevelse av Cyberpunk 2077.

”Siamesiska tvillingar” är ett begrepp som har hängt med i folkmun sedan de två sammanvuxna tvillingarna Chang och Eng Bunker från Siam (nutida Thailand) turnerade med cirkusar i 1800-talets USA. Inom populärkulturen händer det då och då att fenomenet dyker upp, framförallt i form av sketcher där det skojas om potentiella situationer som kan uppstå när två personer sitter ihop. Vi har till exempel Matt Damon och Greg Kinnear som sitter ihop i filmen Fäst vid dig, den trehövdade trillingriddaren i Monty Python and the Holy Grail eller kanske katten och hunden i den gamla tecknade serien CatDog.

I Phogs! är det lustigt nog två hundliknande varelser som sitter ihop, men i motsats till ovan nämnda exempel presenteras de här som en drömlik varelse som faller sig naturlig i världarna där spelet utspelar sig. Att de presenteras på det här viset istället för det lite trångsynta och uttjatade sättet känns fräscht, och jag blir nyfiken på hur spelet är upplagt.

Årets sista stora spelsläpp har nu landat, och jag är förmodligen inte ensam om att ha längtat efter Cyberpunk 2077. Vår recension kommer dessvärre att dröja ett tag till då vi inte fick tag i det förrän efter spelets lansering, men Jonny har tagit sig an det gigantiska projektet.

I övrigt börjar recensionsuppdragen sina en aning inför julen, men vi har samtidigt fullt upp med att summera årets upplevelser. Innan dessa årslistor blir spikade finns det dock fortfarande lite tid att hinna ikapp saker vi har missat under årets gång.

När det kommer till skräckgenren är det nog en av de mest svårbalanserade upplevelserna att förmedla i spelform. För att få ut den önskade effekten från ett skrämmande ögonblick behöver spänningen stegras på noggrant vis, för att sedan kulminera vid exakt rätt tillfälle. Detta blir svårt när man som utvecklare inte riktigt kan förutspå vad en spelare gör, och att vägleda någon utan att göra det alldeles för uppenbart linjärt är en svår nöt att knäcka.

Visage är det senaste i en lång rad indiespel som har tagit sig an denna utmaning, och med förebilder som P.T. och Amnesia: The Dark Descent har utvecklarna åtminstone tittat åt rätt håll för inspirationen. Men det är ju ett ganska långt steg mellan inspiration och att faktiskt applicera vad dessa spel bidrog med när de förändrade skräckspelen för alltid.