Recension: Romance of the Three Kingdoms XIV [PS4]

Romance of the Three Kingdoms XIV är ett av de mest annorlunda spel jag har spelat hittills i år. Inte för att det är särskilt unikt i sitt utformande, utan på grund av sitt innehåll och narrativ.

Som siffrorna i titeln avslöjar är det här ett spel i en serie som har varit med på banan sedan mitten av 1980-talet. Det grundar sig i en historisk text från 1300-talets Kina där en mix av historia, mytologi och legender bildar en berättelse involverandes tusentals namngivna karaktärer, något som representeras tydligt i spelet.

Eftersom jag är ny till serien visar det sig snabbt att jag inte kan förstå särskilt mycket när jag direkt ger mig på huvudkampanjen. I den förväntas jag ha en viss förkunskap, så jag får blygsamt och lite skamset dra mig ur mitt första uppdrag och istället leta upp hjälpavsnitten ute i huvudmenyn. Trots att jag är en hyfsat erfaren spelare av strategigenren är det en ganska massiv mängd information jag behöver ta in, vilket leder till att jag behöver lägga ett antal timmar bara för att lära mig grunderna i spelet. Trots det blir jag inte helt avskräckt, eftersom upplägget känns intressant.

Krig är livet, vägra muck!

I rollen som en av flera grupperingar går det hela ut på att erövra stora delar av det kinesiska riket. På ett antal stora kartor avtecknas tydligt olika fraktioners områden, och det är fritt fram att börja håva in land för egen vinnings skull. Till en början härskar jag över ett område med en lite större stad och en och annan by. En stor del av spelets idé är att förvalta dessa med hjälp av det stora karaktärsutbudet som finns tillgängligt. Lyckas jag rekrytera en karaktär kan jag studera deras egenskaper och sätta denne att exempelvis vara ledare för en stad och dess utveckling, marschera ut i krig eller ge sig ut på diplomatiska resor till andra områdens härskare.

Informationen i spelet är aningen tungrodd, och jag har extremt svårt att komma ihåg vad karaktärerna heter eller vad de har för bakgrund. Efter ett träningskapitel lyckas jag dock kamma hem självaste Mulan, och jag gläds över att se ett bekant ansikte. Det stora utbudet av personligheter följs även av en hel del dialog. Dessa känns tyvärr lite stela och får mig att klia mig i huvudet fundersamt då och då. Exempelvis känns det lite konstigt när mina karaktärer glatt förkunnar att de ska besegra ett bondeuppror som har startat på grund av ett missnöje mot korruption och svält i landet. Kanske hade en allvarsammare och djupare ton skapat ett bättre intryck?

Ditt land är mitt land…så småningom iallafall

Att få sitt rike att växa går att göra på flera olika sätt, men de flesta innefattar konfrontationer med motståndarnas arméer. Allt eftersom jag tar över större landområden ökar risken att jag hamnar i strid. Beroende på vilka karaktärer jag har som leder mina trupper kan jag nyttja olika strategier. Alla karaktärer har nämligen olika formationer och tekniker till sitt förfogande. Kombinerar jag rätt karaktärer vid ett anfall kan jag t.o.m. få bonusar om de har en personlig koppling till varandra. Försvarsanläggningar kan byggas för att försvara mina förnödenhetsleveranser och intelligens kan användas för att lura mina motståndare i bakhåll jag har riggat. Det finns således olika sätt att ta sig an situationerna som uppstår.

Romance of the Three Kingdoms XIV är ett annorlunda strategispel som har en del intressanta inslag. Utseendemässigt och temamässigt sticker det ut, men temat blir något av ett tveeggat svärd. Det känns lite väl nischat för min smak, och det är svårt att få en ordentlig känsla för spelets historiska handling. Tempot i spelet är lite väl långsamt stundvis och det läggs mycket tid på att resa runt och ockupera områden som jag knappt behöver besöka för resten av matchen. Har man ett intresse i kinesisk historia och frågar efter ett strategispel av det tyngre slaget är det här dock ett givet förslag.

Ett svar
  1. Thomas Thomas

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.