Recension: Fallen Legion Revenants [PS4]

Mitt första japanska rollspel hette Sword of Vermilion och utmanade mig på min Sega Mega Drive. Då genren var ung och detta var 1991 medföljde en rejäl handbok för att assistera min tonårshjärna om hur det skulle spelas. Detta gav mig blodad tand och har fått mig att upptäcka många fantastiska världar sen dess.

30 år senare är jag ärrad veteran och känner att Fallen Legion-serien borde inte vara några problem trots att jag inte varit med från början. Jag har ju mött tonvis av ilskna underhuggare på ärans fält och tuktat imperier på fler kontinenter än jag kan komma ihåg. Det visar sig snabbt att det kanske inte räcker…

Innebär detta att Fallen Legion Revenants är för svårt eller för långt för sitt eget bästa? Det beror troligen på vem du frågar, men låt mig förklara vad jag menar då detta trots allt är en genre jag fortfarande brinner lite extra för.

En ytterst obehaglig pandemi som förvandlar människor till zombies har spridit sig i världen och de som överlevt har tagit skydd i det svävande slottet Welkin. Kruxet är att slottets härskare Ivor är i behov av en långsemester på något topprankat mentalsjukhus.

För att få ordning på torpet kontrollerar du äventyrets huvudpersoner Lucien och Rowena. Lucien använder sina politiska muskler som medlem i rådet och ex-kanslern Rowena nyttjar sina spökkrafter som odöd ande för att bekämpa pandemins odjur utanför slottet.

Rowena åtnjuter så mycket respekt för sitt ledarskap att hon blir framburen under striderna.

Detta innebär att du springer runt inne i slottet, konverserar, samlar information och gör olika val med Lucien. Rowena och hennes entourage löser å andra sidan de flesta av sina problem utanför slottet med brutalt våld och några få val. De olika valen och handlingarna får ibland konsekvenser varav de värsta innebär att spelet tar slut.

Spelet lider dock av att det inte är speciellt roligt att spela. Många idéer är bra, men när de väl genomförts når de inte upp till sin potential. Handlingen är aningen för storslagen för spelets korta längd och berättas för långsamt, medan striderna snabbt blir på tok för långdragna och enformiga trots att du kan låsa upp nya kämpar för hemmalaget.

Pandemins effekter på djurlivet är häpnadsväckande!

När allting fungerar är det riktigt bra, men för det mesta är det något som stör. Exempelvis laddningsskärmen dyker upp lite väl ofta även om det bara är för en kort sekvens och det dödar stämningen ganska effektivt. Den grafiska estetiken och röstskådespelarna är de största fördelarna som spelet har att erbjuda.

Musiken är egentligen inte dålig, men jämfört med andra storverk inom genren ger den ett ganska svagt intryck. Frustrationen infinner sig ibland då det tar ett tag att bli helt bekväm med hur striderna utkämpas. För de mest inbitna finns ett återspelningsvärde, även om jag känner mig rätt nöjd efter en genomspelning.

Det här är inte ett spel för alla fans av japanska rollspel, men ifall du spelat de tidigare spelen i serien kan det troligen lyfta spelupplevelsen. Jag rekommenderar alla intresserade att ladda ner och testa demot innan ett eventuellt inköp.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.