Många av oss spelare är nostalgiker. Vi har mängder av minnen från forna dagar om spel vi har tagit oss an och det är förhoppningsvis de positiva minnena som har lämnat störst avtryck. Skaparen bakom UnMetal har särskilt fina minnen från de tidiga titlarna i spelserien Metal Gear, och med dessa i åtanke har han skapat en humoristisk hyllning av inte bara de spelen, utan även mycket annat som 80- och det tidiga 90-talet hade att bjuda på.

För mig är det alltid spännande att ta mig an den här sortens spel, framförallt eftersom jag tycker det är intressant att se hur utvecklare väljer att tolka gamla spel och genrer med all dess enkelhet, brister och eventuellt föråldrade designval. Vill man göra det så tidsenligt som möjligt eller nöjer man sig med en känsla av retro som huvudsakligen bygger på enkel grafik och sparsam ljudbild? Med UnMetal har man valt att göra det väldigt gammaldags på många vis, men på ett elegant och strömlinjeformat sätt som gör att det fortfarande känns som ett modernt spel.

Råttornas domäner var länge under attack från ondsinta grodor, fram till att kung Rattus den förste intog tronen, enade råttorna under ett mäktigt kungadöme och lyckades slå tillbaks deras styrkor ordentligt. Allt var frid och fröjd i kungadömet och livet gick vidare. Kungen blir äldre och äldre, och byborna börjar bli oroliga över en bekant odör. Grodorna, under ledning av Green Wart, är tillbaks. 

Kungen är för gammal och skröplig för att hålla i ett svärd, så äran att försvara kungadömet faller på Redgi, hans arvinge. Med Green Wart och hans arme av grodor och andra eländiga varelser utanför slottet är hans uppdrag enkelt – försvara kungadömet och bekämpa fienden en gång för alla!

“En bild säger mer än tusen ord”, säger ett gammalt ordspråk. Efter att ha fyllt fotorulle efter fotorulle i Toem så har jag ett par väl valda ord att säga om det svenskutvecklade indiespelet. 

Allt börjar i en liten sävlig småstad. En ungdom får en kamera av sin farmor inför resan ut i den vida världen, där hen ska uppleva fenomenet ‘Toem’ precis som farmorn gjorde i sin ungdom. Nu är ingenting såklart så enkelt som att ta sig direkt till detta mystiska fenomen, utan på vägen tvingas jag göra mellanlandningar i olika små samhällen och lära känna dess invånare.

Arkane är en studio som i många år har stått för hyperambitiösa projekt som jag har tillbringat otaliga timmar med, och jag håller Dishonored-serien som ett kvalitetsriktmärke i smygspelsgenren. Jag blev därför lite orolig när deras nya spel Deathloop skulle inkludera ett flerspelarelement, då detta kändes väldigt främmande från deras tidigare designstruktur.

Det gick dock inte riktigt att dämpa min nyfikenhet trots detta, och jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur studion som har specialiserat sig på långsamma och detaljfokuserade spel implementerar både ett roguelike-koncept och invasioner från andra spelare.

SEGA:s blå igelkott har åkt en hel del berg-och-dalbana under rätt många år när det kommer till kvalitativa titlar, men en av de populärare titlarna är Sonic Colors som släpptes under hösten 2010. Spelet var en del av Sonic Teams arbete med att fokusera varumärkets riktning från dess spretiga dagsläge till en mer stilren känsla. Något det lyckades med då de flesta kritiker och fans gav Sonic Colors positiv feedback. Nu har det gått 11 år sedan dess, och det är dags att snöra på sig de röda dojorna och ge sig ut på löpbanan i Sonic Colors: Ultimate, en finslipad nyutgåva av den gamla titeln.

I spelet hämtas mycket inspiration från de riktigt gamla spelen i serien, och handlingen likaså. Doctor Eggman, eller Robotnik som han hette i västvärlden under seriens tidiga år, har byggt en nöjespark ute i rymden. En trevlig handling kan tyckas, men döljer sig något bakom hans till synes ädla handling? Sonic och hans ständiga kamrat Tails beger sig dit för att utforska saken, och snart snurrar och hoppar jag mig fram genom Eggmans olika åkattraktioner.