Recension: Sonic Colors: Ultimate [PS5]

SEGA:s blå igelkott har åkt en hel del berg-och-dalbana under rätt många år när det kommer till kvalitativa titlar, men en av de populärare titlarna är Sonic Colors som släpptes under hösten 2010. Spelet var en del av Sonic Teams arbete med att fokusera varumärkets riktning från dess spretiga dagsläge till en mer stilren känsla. Något det lyckades med då de flesta kritiker och fans gav Sonic Colors positiv feedback. Nu har det gått 11 år sedan dess, och det är dags att snöra på sig de röda dojorna och ge sig ut på löpbanan i Sonic Colors: Ultimate, en finslipad nyutgåva av den gamla titeln.

I spelet hämtas mycket inspiration från de riktigt gamla spelen i serien, och handlingen likaså. Doctor Eggman, eller Robotnik som han hette i västvärlden under seriens tidiga år, har byggt en nöjespark ute i rymden. En trevlig handling kan tyckas, men döljer sig något bakom hans till synes ädla handling? Sonic och hans ständiga kamrat Tails beger sig dit för att utforska saken, och snart snurrar och hoppar jag mig fram genom Eggmans olika åkattraktioner.

I det ursprungliga Sonic Colors gick man ifrån alla gimmickar som många av de andra spelen hade förlitat sig på, men för att ändå komma med något nytt introducerade man ett gäng färgglada utomjordingar i spelet, lite som en blinkning till de tidiga spelens smådjur som räddades i slutet av varje bana. Utomjordingarna, eller Wisps som de egentligen kallas, behöver också räddas – det ingen vet är att Eggman planerar att nyttja dem som energikälla i sina onda maskiner.

Öppna vidder, precis som jag vill ha det.

Upplägget i spelets nivåer bygger på en kombination av långa motorvägsliknande sträckor och mer traditionella plattformsbitar. En av Sonics mest uttryckta attribut är hans snabbhet, så det är ett givet designval för att få utlopp för hastigheten som han är tänkt att representera. De olika Wisps jag kan rädda ger Sonic tillfälliga förmågor som gör att jag kan ta mig an nivåerna på olika vis. Vissa av dem passar väldigt bra in i upplägget och ger mig krafter som exempelvis en tydlig hastighetsökning, låta mig studsa fram längs banan eller sitta fast på väggar och tak medan jag fortsätter rulla. Andra känns ganska malplacerade och passar inte riktigt in i attributen som jag förknippar med karaktären, som exempelvis den som gör mig till en långsam spökform, raketen som skjuter upp mig i himlen eller den som gör mig till en fallande kub.

Sonic för mig är hastighet, och den känslan lyckas man förmedla genom de flesta av spelets nivåer. Majoriteten av dem går att rulla igenom i hög hastighet med lite övning, men vissa fylls av otydliga vägspärrar och hinder som snopet avbryter mig mitt i all hast. Likaså känns vissa banor lite väl korta, och jag hade gärna sett längre nivåer med utrymme för ännu fler ”motorvägspartier” där fokus mest hade legat på att undvika hinder samtidigt som spelaren får njuta av farten. Att styra Sonic funkar för det mesta bra, men ibland känns det lite som att bli fråntagen kontrollen när det hoppar mellan att vara jag som styr och automatisk styrning i vissa segment.

Hamsterhjul har man ju hört talas om, men igelkotthjul?

Spelet innehåller ett antal världar som var och en klämmer in en boss framåt slutet. Bossarna varierar i kvalitet och går från att vara ganska spännande till att kännas som gammal skåpmat. Världarna varierar desto mer i utförandet och introducerar nya Wisps som behöver användas för att klara av de olika hinder som presenteras.

Jag får känslan av att Sonic Colors: Ultimate är ett spel som huvudsakligen är riktat till yngre förmågor än jag själv. Det är inte särskilt svårt, går ganska snabbt att klara av och manus och handling levererar lökiga repliker och situationer i rask takt. Som plattformsspel är det ett äventyr som känns lagom på alla vis och inte sticker ut allt för mycket, men gillar man Sonic och hans universum är det definitivt värt en genomspelning.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.