Recension: Tails of Iron [PS5,PS4]

Råttornas domäner var länge under attack från ondsinta grodor, fram till att kung Rattus den förste intog tronen, enade råttorna under ett mäktigt kungadöme och lyckades slå tillbaks deras styrkor ordentligt. Allt var frid och fröjd i kungadömet och livet gick vidare. Kungen blir äldre och äldre, och byborna börjar bli oroliga över en bekant odör. Grodorna, under ledning av Green Wart, är tillbaks. 

Kungen är för gammal och skröplig för att hålla i ett svärd, så äran att försvara kungadömet faller på Redgi, hans arvinge. Med Green Wart och hans arme av grodor och andra eländiga varelser utanför slottet är hans uppdrag enkelt – försvara kungadömet och bekämpa fienden en gång för alla!

Tidigt slår det mig att Odd Bug Studio har inspirerats rätt kraftigt av spel som Dark Souls och Salt & Sanctuary. Striderna i Tails of Iron är frenetiska och kräver både timing och läsande av fiendens attackmönster. Att parera, motattackera och rulla undan attacker är något jag får lära mig att bemästra fort, om jag inte vill dö. 

Den grafiska stilen är vansinnigt imponerande i sin enkelhet. Redgi, de andra råttorna och monstren jag möter är sanslöst välanimerade och charmiga. Svårighetsgraden kan kännas som rätt snabbt stegrande, men den går att avhjälpa rätt bra genom alla de olika vapen och rustningar Redgi hittar under resans väg. Vill du spela smidig och rörlig? Sikta på lätta vapen. Vill du mer spela som en tungt rustad riddare och kanske tappa lite smidighet? Go for it. Det kan straffa sig eller löna sig beroende på vilka fiender du förväntar dig möta. 

Under resans gång får Redgi utmaning efter utmaning kastad på sig, och det är inte bara grodorna som är ute efter att utrota råttcivilisationen. Flygande insekter verkar också gilla att mumsa på råttgodis, och en schysst båge hjälper till att få ned dessa varelser på marken.

Utöver att spöa upp allehanda insektsfiender behöver jag också återställa mitt fina slott genom att samla på mig guld, och givetvis samla på mig tuffare vapen och rustningar. Det finns en hel del taktiskt finspel att klura på när det handlar om just vapnen, Redgi kan samtidigt bära ett enhands-, tvåhands och avståndsvapen. 

Det finns ett par olika vapentyper inom varje kategori, alla med för- och nackdelar och detsamma gäller rustning. Vissa är bättre ämnade mot grodor, andra mot de flygande fienderna, och så vidare. Men det bästa försvaret är naturligtvis att inte bli träffad alls. I bästa Dark Souls-stil handlar striderna mer om att läsa av situationen, inte få panik, undvika att bli träffad och försöka få in ett par träffar när det är säkert att göra så. Oavsett rustning kan vissa av de knivigare fienderna sänka Redgi på ett eller två slag, varför is i magen är ett krav. 

Tails of Iron är inte världens längsta spel, och kan ibland kännas lite onödigt utdraget. I synnerhet eftersom vissa nödvändiga sidouppdrag tvingar mig tillbaks till platser jag redan besökt och rensat ut. Men striderna och utforskandet av världen är så pass underhållande och utmanande att det inte direkt stör mig. Det underlättar naturligtvis en hel del att spelets berättarröst är den karga och gruffa Doug Cockle, mest känd för spelare som rösten bakom Geralt i Witcher-spelen.

Summa summarum – är du svältfödd efter ett charmigt, Souls-inspirerat tvådimensionellt och hyfsat utmanande actionspel så är Tails of Iron faktiskt ett riktigt bra alternativ. Det är inte lika svårt och bestraffande som Salt & Sanctuary (8/10), men definitivt charmigare och mer humoristiskt.