Recension: Deathloop [PS5]

Arkane är en studio som i många år har stått för hyperambitiösa projekt som jag har tillbringat otaliga timmar med, och jag håller Dishonored-serien som ett kvalitetsriktmärke i smygspelsgenren. Jag blev därför lite orolig när deras nya spel Deathloop skulle inkludera ett flerspelarelement, då detta kändes väldigt främmande från deras tidigare designstruktur.

Det gick dock inte riktigt att dämpa min nyfikenhet trots detta, och jag var helt enkelt tvungen att ta reda på hur studion som har specialiserat sig på långsamma och detaljfokuserade spel implementerar både ett roguelike-koncept och invasioner från andra spelare.

Du tar dig an rollen som Colt, som vaknar upp på en ö med en släng av minnesförlust. Allting känns en aning främmande och du ser konstiga meddelanden skrivna i omvärlden som tycks vara skapade av dina tankar. Efter en kontakt med den bitska Julianna börjar det visa sig att ön Blackreef har fastnat i en tidsloop där samma dag repeteras om och om igen. Den övriga befolkningen har anammat denna form av odödlighet genom olika former av dekadens och idiotiska tilltag, men Colt bestämmer sig istället för att göra något åt situationen. Han ska bryta loopen.

Detta är dock betydligt svårare än det låter, eftersom denna loop hålls intakt av åtta personer på ön som kallar sig själva för visionärer. Om du ska lyckas bryta loopen behöver alla dessa personer dö inom samma loop, men som säkerhetsåtgärd finns det strikta regler för att de inte får befinna sig på samma plats vid samma tillfälle. Du behöver alltså därför manipulera loopen successivt för att kunna lyckas med detta konststycke.

Denna kula kommer säkert att hjälpa dig flyga lite.

Blackreef är uppdelat i fyra olika sektioner, och dygnet är uppdelat i fyra olika tidpunkter. Vid varje tidpunkt sker ganska omfattande förändringar i respektive område, där vissa sektioner öppnas upp och andra stängs. Det skapar en större variation än vad det ser ut att finnas på ytan, och det är därför viktigt att du besöker varje område vid varje tidpunkt på dygnet för att se till att du har alla relevanta ledtrådar för att komma vidare. När du gräver i dokument, chattloggar och ljudinspelningar börjar du sakta men säkert pussla ihop en bild av de olika visionärerna, deras svagheter och deras dagordning. Allt detta kommer sedan att spela in i hur du kan manipulera framtida loopar för att skapa en mer fördelaktig situation.

Det är här jag börjar se den riktiga storheten i Deathloop och faller totalt för hur utvecklarna har pusslat ihop komplexiteten i spelvärld och händelseförlopp. Jag känner genast hur inspiration från bland annat Hitman-serien har lagt grund för hur du manipulerar situationer för att öppna upp möjligheten att få lite mer ostörd tid med dina mål, eller möjligtvis lura dem att samlas flera på ett ställe.

Men även om visionärerna i stort sett är ovetande om dessa planer kommer Julianna att vara dig hack i häl allt som oftast, eftersom hon i likhet med Colt också kommer ihåg vad som sker från loop till loop. Hon kommer att då och då invadera din spelvärld för att sätta stopp för dina framsteg, antingen i form av en annan spelare eller som en datorstyrd karaktär, beroende på om du har spelet öppet för invasioner eller om du har ställt in det till enspelarläget. Det skapar i princip alltid en hetsig och spännande situation där du akut behöver avbryta alla dina planer för att oskadliggöra henne.

Stackaren står och fryser i snön. Bäst att göra något åt det.

Varje gång du har ihjäl en av de centrala personerna på ön kommer du att belönas med antingen en specialkraft som de besitter, eller få tillgång till ett trevligt vapen som kan hjälpa dig framöver. Dessa föremål kommer du dock inte per automatik att behålla, utan du behöver spendera en valuta som heter residuum för att dessa ska bli permanenta. Residuum är något du samlar på dig antingen genom att döda visionärer eller genom att absorbera det från diverse föremål i spelvärlden som på något vis har fångat upp denna substans. På så vis kan du sakta men säkert förbättra ditt utgångsläge när du påbörjar nya loopar.

Spelet är verkligen smockfullt av olika mekaniker och detaljer som breddar spelet, men det finns också en otrolig fingertoppskänsla i designen för att det aldrig ska kännas för mycket. Efter ett par varv känns allting väldigt naturligt och du kan istället lägga all din fokus på att pussla ihop hur du ska kunna bryta loopen.

Om du är familjär med Dishonored-serien kommer du att känna dig som hemma både i styrningen och en del av de specialkrafter som du får med tiden. För min egen del föredrar jag att primärt ta smygvägen, även om striderna är ett fullt gångbart recept i Deathloop. Det är däremot inte helt enkelt att överleva öppna strider mot för många fiender, då man tar rätt mycket stryk ganska fort. Alla vapen känns dock otroligt tillfredsställande att använda, och det känns inte lika mycket som ett misslyckande när man råkar bryta tystnaden som det gör i exempelvis Dishonored.

Det finns så otroligt mycket att berätta om detta fantastiska spel, men ord kan oftast inte göra det rättvisa. Jag hade ursprungligen detta spel på min ”vänta på rea”-lista, men det visar sig nu när jag har lagt otaliga timmar på det att det att det istället är på min lista av årets bästa spel. Utsökta miljöer, färgstarka karaktärer, snudd på perfekt spelkänsla och genialisk design av hur allt hänger ihop gör att detta spel är snubblande nära att få full pott från mig. Dialogen vandrar ibland på en fin linje mellan fyndig och fånig och landar kanske lite för ofta på fel sida. Detta hindrar mig dock inte att sammanfatta spelet som ett mästerverk vilket alla Arkane-fans måste spela.

Ett svar
  1. Alestes Alestes

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.