Det har nu gått drygt tio år sedan Croteam tillkännagav att de skulle släppa The Talos Principle, och jag minns fortfarande hur jag gång efter gång gnuggade mina ögon för att se om jag läste fel. Innan dess var de mest kända för den actionfyllda Serious Sam-serien och på förhand kändes det väldigt förbryllande att se samma gäng tackla komplicerade tankenötter och filosofiska ämnen.

Det skulle förstås visa sig vara helt rätt beslut, med tanke på att spelet sålde väldigt bra och dessutom fick en uppföljare. Nu har den något föråldrade föregångaren dessutom fått en ansiktslyftning i form av The Talos Principle: Reawakened, och eftersom jag länge har sökt en anledning att damma av originalet från min skämshög tog jag tillfället i akt att kika närmare på denna version.

Jag har vuxit upp med den klassiska sidoscrollande slagsmålsgenren under perioden mellan slutet av 80-talet, till mitten av 90-talet. Klassiska titlar som Double Dragon, Battletoads och Final Fight var både underhållande att spela och gav ett hårdkokt intryck för ungdomen i mig. Det var extra roligt att köra tillsammans med vänner för att kunna dela ut ännu fler knytnävslag mot skurkar.

Phantom Breaker: Battle Grounds Ultimate är en nyversion av PlayStation Vita-spelet från 2014, som nu har blivit uppsnyggad för aktuell konsolgeneration, med en helt ny spelmotor och nya spellägen.

Sedan min andra eller tredje genomspelning av det fantastiska Fallout 3, tappade jag känslan för ruinerna och supermutanterna i Bethesdas postapokalyptiska värld. Inget annat lyckades fånga stämningen på samma vis och jag lade till slut genren åt sidan till förmån för annat. Det är inte förrän nu som jag verkligen har hittat tillbaka, och allt är tack vare utvecklaren Rebellions Atomfall som utspelar sig på landsbygden i norra England.

Det är en alternativ historia som grundas i den verkliga Windscale-katastrofen år 1957, en av historiens värsta kärnkraftsolyckor. Det som händer i spelet är dock dolt i dunkel, mörker och intriger, och i vanlig ordning vaknar min karaktär upp utan minne. Men istället för att försöka ta reda på vem han är, lockas han istället av mysteriet som spelas upp framför honom.

Ibland kan de enklaste av koncept vara grunden till riktigt utmanande spelupplägg. Eller vad sägs om det här? Du är ett spöke, och som de flesta spöken kan du röra dig genom väggar och andra fasta föremål utan problem. Haken är att du har som uppdrag att transportera en bubbla igenom ett helt spökhus, och den får inte röra något. Ingenting. Absolut nada. Spelet som utsätter mig för denna tuffa utmaning är Bubble Ghost Remake, en nyversion av spelet som släpptes till Atari ST 1987.

Det framstår kanske som lite lustigt att det finns en handling kopplad till att ett spöke blåser runt på en bubbla, men för vår protagonist Heinrich är det fullt allvar. Efter att ha varit inkallad i krig återvänder han nämligen hem med förhoppningarna att hans fru Sofia väntar på honom. Problemet är inte bara att han uppenbarligen har stupat, utan även att tiden har förflutit till den grad att deras en gång så vackra hem är helt nedgånget. Vad som har hänt med Sofia vet han inte, men något säger honom att den vilsna lilla bubblan har med saken att göra.

Leila är en berättelse om en författare med samma namn, och om hennes komplicerade uppväxt. Spelet är indelat i fragment från perioder av Leilas förflutna, där spelaren dels interagerar genom problemlösning och pussel, men också gräver djupt bland hennes minnen.

När spelet börjar är jag inne i Leilas undermedvetna, som föreställer en harmonisk skog. Jag kan vandra framåt eller bakåt och undersöka själva skogen tills en stillbild av ett viktigt minne uppenbarar sig när jag vidrör ett särskilt objekt.