Recension: Polterguys: Possession Party [PS4, PS5]

Av alla lekar vi utövar i västerländsk kultur lär den vi (i alla fall på min grundskola) kallar för ”Ta-fatt” vara en av de mest långlivade. Kärt barn har många namn, så kanske känner du snarare igen den vid namnet ”Datt”, ”Kull” eller något annat spännande. Poängen är i alla fall att det är en populär lek, och visst har varianter av den dykt upp i ett och annat spel genom åren. I Polterguys: Possession Party är det inte människor som jagar varandra, utan busiga små andar som gör allt för att få varandra på fall.

Polterguys är något så intressant som ett partyspel helt tillägnat ovan nämnda lek, men man har kryddat till upplägget för att ge det ett helt annat djup än vad vi har sett tidigare. Till att börja med är majoriteten av nivåerna ganska tajt utformade, men fullknökade med små gömställen, föremål och mekanismer som kan utlösas för att ställa till med kaos. Målet är att överleva längst, något som är lättare sagt än gjort när den som jagar dig är en gigantisk mörk och smått obehaglig best. Kommer den ifatt någon så dröjer det sällan länge innan de är utslagen ur leken.

Ett av spelets huvudinslag är att varje ande kan hoppa in och ur olika föremål för att på så vis få olika fördelar som objekten besitter. Min personliga favorit blir snabbt leksakshinken, vars kraft är att förvandla närgångna motståndare till ett sandslott för några sekunder, men jag gillar även pizzakartongen som skjuter ost, fläkten som kan sväva och många fler. Innan varje match drar igång får spelarna chansen att välja vad de vill starta som, men under stridens hetta är det även möjligt att ta över föremål på spelplanen. Det är förvånansvärt underhållande att låsa upp föremålen och jag tilltalas av hur man kan ta över varandras föremål samt vissa fasta objekt på nivåerna.

Matcherna i sig är intensiva och underhållande, framförallt eftersom det kan hända ganska mycket som påverkar förloppet. Utspritt runt om på nivåerna finns som nämnt krafter man kan plocka upp (utöver ens besatta föremål) som kan användas för att sabotera för sina motståndare. Vissa av dem är väldigt underhållande medan andra känns lite väl tama för att de ska göra någon större nytta. En del av dem upplever jag dessutom som lite klumpiga att använda, vilket gör det svårt att applicera dem strategiskt och effektivt. De tydligaste exemplen på det är de vapen som går att kasta längre sträckor, något som inte funkar superbra i trånga utrymmen med många svängar.

Genom att utföra hyss mot mina motståndare laddar jag upp en speciell mätare vars innehåll låter mig använda mitt föremåls specialkraft, men det finns även små gröna klot lite här och var som laddar upp en annan mätare. Med innehållet i den kan jag i större grad interagera med min och de andra spelarnas omgivning. Bland annat kan jag öka min hastighet för några sekunder, något som kommer väl till pass när den mörka besten flåsar en i nacken. Energin kan även användas för att aktivera fällor vilka kan hindra de andra spelarnas framfart. En vältajmad sådan kan få katastrofala konsekvenser för de som inte hinner undvika den, framförallt om det redan är trångt och svårframkomligt på banan. Den sista funktionen de gröna kloten har är att de låser upp tillfälliga gömställen där jag kan gömma mig till dess att mätaren tar slut eller monstret har promenerat förbi. Det gäller att vara försiktig bara, för ibland har motståndarna möjligheten att tvinga ut en i förtid.

Mellan matcherna kan jag hänga i mitt alldeles egna spökhus, ett utrymme där jag kan testa mina olika föremål, förmågor och till och med byta inredning för valuta jag samlar på mig under varje spelomgång. Det är bara ett av flera små inslag som tillsammans med den visuella designen, det lekfulla upplägget och lättsamma känslan bidrar till att odla den trevlig upplevelse som genomsyrar spelet i sin helhet. Det är inte det djupaste partyspelet på marknaden, men nog finns det en och annan som kommer att bli som besatt.