Gal Guardians: Servants of the Dark är en uppföljare till Gal Guardians: Demon Purge som i sin tur är en spinoff på den radikalt annorlunda Gal Gun-serien (hängde du med där?). Istället för att rälsskjuta feromoner på lättklädda skolflickor bjuds vi i denna spinoff-serie istället på klassisk, demondoftande Metroidvania-action som imponerar med sin välanimerade pixelgrafik och musik som passar perfekt för genren.

Spelet skapar en atmosfär som drar in mig i dess demoniska värld och även om det förekommer en del fan service, är det på det stora hela en högst njutbar upplevelse. Grafiken är detaljerad och färgstark, vilket gör den gotiska miljön levande och engagerande. Musiken kompletterar detta genom att sätta rätt ton för varje scen, från intensiva strider till lugnare utforskning.

Jag är den typen av person som oftast lockas av en medryckande berättelse först och främst, men det finns ju förstås undantag. I Bionic Bay kastas du rakt in i hetluften utan några direkta upplägg eller röda trådar, men det hela genomförs så väl att jag aldrig ens stannar upp för att reflektera över det.

Du spelar som en vetenskapsman som kastas in i en märklig biomekanisk värld, som förstås är livsfarlig på alla möjliga vis. Lyckligtvis får du en rad olika förmågor som hjälper dig att övervinna de många plattformsutmaningarna, där den huvudsakliga mekaniken handlar om teleportering. Du kan placera en manick på många av spelvärldens föremål, och när du aktiverar den byter du helt enkelt position med detta föremål.

Påskhelgen har kommit och gått och vi kan anta att många ägg har ätits, rullats och målats i vårt avlånga land under denna period. Högtider är ju ofta väldigt trevliga, men nog kan de även vara rätt påfrestande för ens energiförråd. På redaktionen smälter vi påskbestyren effektivast genom att spela, och sjävklart vill vi dela med oss av våra planer för den kommande helgen.

Med den uppsjö av spel som släpps varje år börjar det krävas en hel del för att kunna sticka ut i mängden. Vad som krävs mer specifikt hänger ju förstås på många faktorer, men för min egen del är jag svag för en intressant visuell stil som inte används i vartenda spel som haglar ut på marknaden. Det var just detta som gjorde att Once Upon a Puppet lyckades fånga mig ganska omgående.

Hela spelet är nämligen designat som en stor och avancerad dockteater, och världen drivs av en kung som är på randen till sammanbrott. Det får den scenarbetaren Nieve känna av när hon plötsligt hamnar i exil och dumpas bland avfallet under scenvärlden. Där blir hon ofrivilligt fastbunden till dockan Drev, och efter en del konflikt beslutar de sig för att dra åt samma håll och luska ut vad som ligger bakom kungens oberäkneliga beteende.

Många är vi nog som gillar det klassiska dramaturgiska upplägget om att utföra kupper bakom fiendens linjer. Vare sig man ser herrarna i Jönssonligan smyga runt i en nedsläckt banklokal, Jason Bourne bläddra sig igenom skurkarnas arkivskåp eller Splinter Cells Sam Fisher balansera bland takbjälkarna så är spänningen oftast på topp. I Commandos: Origins får vi följa en specialenhet av soldater i fiendeland, men det är inte i vilken konflikt som helst, utan den mellan axelmakterna och de allierade under andra världskriget.

Commandos: Origins är intressant nog en berättelse som utspelar sig innan de tidigare spelen i Commandos-serien (vars ursprungliga spann sträckte sig mellan 1998 och 2006). Medan de tidigare spelen utvecklades av spanska Pyro Studios har den här titeln skapats av Claymore Game Studios med tanken att de ska ta över stafettpinnen för serien. Flera av de ursprungliga titlarna ses som något av klassiker inom sin genre, och det är lätt att föreställa sig att många byggt upp en förväntning inte endast för det här släppet, utan för seriens fortsatta framtid på de moderna plattformarna.