God’s Trigger är den där sortens spel som direkt visar spelaren var skåpet ska stå. Redan någon minut in i spelet sitter jag där med öppen mun efter att ha fått beskedet att min karaktär sorgligt nog har bitit i gräset. Vad hände egentligen? Jag blir snart varse om att detta är ett dödsbud som jag kommer att få inpräntat på näthinnan om och om igen tills jag lärt mig bemästra ett antal saker som spelet kräver av mig som spelare.

Men vad är bakgrundshistorien till att jag sitter här i min fåtölj och likt Bill Murray i ”Måndag hela veckan” upplever samma sak om och om igen?

Danganronpa-serien har bjudit på både färgstarka karaktärer och oväntade vändningar i berättelserna. Nu är teamet som ligger bakom den serien tillbaka med spelet Zanki Zero: Last Beginning som bjuder på ett annat upplägg.

Du tar kontrollen över jordens åtta sist överlevande människor, där samtliga representerar de sju dödssynderna plus den ursprungliga synden. Till en början handlar det uteslutande om överlevnad, men mitt fokus dras snart istället mot att hitta kreativa sätt att dö.

Det var länge sedan jag spelade Borderlands på PlayStation 3. Tittar jag i min trofélista så är det nästan tio år sedan jag låste upp min allra första trofé i spelet.

Lagom till att Borderlands 3 äntrar scenen med ännu fler vapen och ännu galnare upplägg, firar Gearbox genom att släppa en uppgraderad version av PlayStation 3-titeln som fick spelare att börja uppskatta synliga skadepoäng som sprutade över skärmen.

Vaporum tillhör den på senare år något sparsmakade genren grottkrypare från väst. Spelet har uppenbara inspirationskällor i klassiker som Dungeon Master och Eye of the Beholder. Men istället för att använda ett fantasytema bjuds du istället på ett äventyr i steampunkmiljö.

När spelet startar vaknar du på en öde klippa vid havet med utsikt mot ett enormt metalltorn. Du minns inte vad som hänt, men dras till tornet. Du lyckas ta dig in och möts av en kal, oorganisk miljö som jag närmast vill beskriva som en fabrik eller lagerbyggnad. Det första som slår mig är tankar på BioShock med mörka färgtoner och en tanke om framtiden, fast för länge sedan.

Så sent som i slutet på förra året var jag smått besatt av Assassin’s Creed-serien efter att ha tillbringat över 80 timmar med Assassin’s Creed Odyssey. Som om inte detta var nog, började jag dessutom om från början i denna smockfyllda spelserie och tog mig igenom de fem första huvudspelen.

Till en början var det av en nyfikenhet för hur väl dessa spel har åldrats, men snabbt sveptes jag upp i vad som fick mig att älska spelen från början. Kombinationen av science fiction och historieturism är konstant lockande för mig, och jag blev glatt överraskad av att det fortfarande håller ganska bra.