Recension: Tacoma [PS4]

De kreativa människorna som arbetar på Fullbright gillar att berätta historier och skildra människoöden. Det är något vi fick en försmak av när de släppte Gone Home (9/10), ett sävligt spel där vi fick utforska ett ödsligt hus. I deras senaste spel – Tacoma – lämnar vi dock vår planet bakom oss och rör oss ut i rymden mot en ödslig rymdstation.

Året är 2088 och mänskligheten har börjat expandera ut i galaxen. Stora företag är glada i att skicka ut människor på rymdsemestrar och lyxkomplex har börjat byggas. För att enklare kunna hantera utskeppandet av råmaterial och personal har ett antal stationer byggts i omloppsbana kring jorden, och på en av dessa, Tacoma, har någonting gått katastrofalt fel.

Jag skickas upp till Tacoma ett par dagar efter att all radiotrafik från Tacoma varit tyst med uppgiften att undersöka vad som gått fel, samt att få med mig hem stationens artificiella intelligens. Venturis, företaget som byggt och äger stationen, har bestyckat dess övervakande AI med mjukvara som spelar in allt som hänt på stationen och som villigt kan visa mig dessa händelser via ett par AR-glasögon.

Ödsligare kan det knappt bli

Så snart jag anländer till stationen börjar jag försöka pussla ihop de händelser som lett fram till att stationen brutit ihop och vad som hänt med dess besättning. Jag får i min egen takt utforska rymdstationen och dess områden och se hur personalen levt sina liv i denna småklaustrofobiska miljö. Då och då ser jag de digitala representationerna av besättningen och kan lyssna på vad som sägs och läsa vad stationens AI har spelat in.

Då och då anländer epost från Venturis som pressar mig att röra mig framåt och snabba på min undersökning och vikten av min diskretion. Jag får en smått olustig känsla i magen, men pressar mig vidare igenom den ödsliga stationen. Att undersöka en helt ödslig rymdstation brukar alltid vara förbundet med viss risk – utomjordingar tenderar att vänta runt varje hörn, men här är det helt tyst och dött, vilket i sig bara förhöjer spänningen.

Besättningen verkar haft tillgång till lite rekreationsområden

Genom att analysera de inspelade segmenten och följa besättningens rörelser börjar mysteriet sakta falla på plats och oron inom mig växer markant. Att gå omkring och observera dessa digitala spöken som representerar besättningen och deras sista dagar på Tacoma är bland det mest morbida jag upplevt i ett spel, men likväl sitter jag klistrad framför skärmen och fasar lite inför deras öden.

Trots att Tacoma utspelar sig 70 år in i framtiden lyckas Fullbright med konststycket att väva ihop en saga som känns trovärdig, med karaktärer som känns realistiska, om än lite kliché-artade. Men eftersom spelet är så kort som det är så fungerar det småstereotypiska för att snabbt greppa vissa viktiga bitar.

På ett rent personligt plan resonerar inte Tacoma lika mycket som Fullbrights tidigare verk Gone Home gjorde, åtminstone inte berättelsemässigt. Men rymdstationen Tacoma och de händelser som utspelade sig där och de filosofiska och moraliska frågor som väcks kommer stanna kvar hos mig länge. Det var ett rent nöje att sakta vandra igenom Tacoma och pussla ihop vad som hänt på den nu övergivna rymdstationen och inse att spel placerade på rymdstationer inte alltid behöver innehålla utomjordingar för att framkalla obehagliga känslor och kittla läskighetsnerverna.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.