Recension: Gone Home [PS4]

Under hösten 2013 släpptes en skapelse lös på PC-spelmarknaden som fick ett mycket varmt mottagande. Gone Home hette spelet och fokus var på berättelse, upplevelse och inlevelse men var det egentligen ett spel? Nu har jag äntligen fått ta del av upplevelsen och ställer mig efter en stund frågande jag med. Men sedan kommer jag på att jag verkligen inte bryr mig; jag har varit med om något fantastiskt och då struntar jag faktiskt vad det kallas.

Jag ikläder mig rollen av Katie Greenbriar, en 21-årig tjej som återvänder från en lång semester i Europa. Jag kommer hem mitt i natten och står framför ytterdörren till familjens hus, jag har ringt hem och meddelat att jag inte behöver hämtas på flygplatsen eller att mina föräldrar behöver vara vakna när jag kommer. Jag är äntligen hemma men redan i farstun får jag en känsla av att något inte stämmer.

Omgående får jag bekräftat att det är något som inte står rätt till; min lillasyster Samantha har skrivit en lapp där hon ber mig att inte undersöka vad som hänt. Eftersom jag inte har en aning om vad som inträffat, måste jag så klart ta reda på allt, hon är ju för tusan min syster.

Väl inne i huset tycker jag mig höra folk som går omkring, jag anar musik någonstans och det känns helt klart som att jag inte är ensam. Mamma och pappa är dock inte heller någonstans – huset verkar tomt men ändå levande! Personligen blir jag lite orolig; är det ett skräckspel som jag spelar?

Vad har hänt? Varför har inte mamma stängt lådorna?

Vad har hänt? Varför har inte mamma stängt lådorna?

Någon skräck handlar det såklart inte om här, däremot en rejält tät atmosfär som omgående lurar in mig i helhetsupplevelsen. Jag blir så uppslukad av miljöerna i huset att jag vid ett tillfälle faktiskt går in och tittar på kontrolluppsättningen i ett desperat försök att hitta en knapp för att ropa efter min familj.

Runtom hela huset hittar jag spår av min familj; jag går metodiskt igenom varje byrålåda (stänger en del som är slarvigt stängda till hälften) och läser varje liten anteckning som jag hittar. Det verkar som att familjen har givit sig av i en hast eftersom det fortfarande lyser en hel del lampor i huset. Jag vet att pappa hatar när man inte släcker efter sig!

Jag letar vidare efter spår och bevis som kan berätta för mig vad som har hänt och vart alla har tagit vägen. Huset öppnar upp sig bit för bit och jag lyckas till och med hitta hemliga passager – den som byggt det här huset var en intressant människa. Det finns till och med de som säger att huset är hemsökt, eller att man blir galen av att bo här.

En stor, lycklig familj! (?)

En stor, lycklig familj! (?)

Äventyret fortsätter i vårt hus; jag upptäcker fler hemligheter och snart börjar jag misstänka vad som hänt. När spelet börjar lida mot sitt slut känner jag mig hemma och längtar efter min familj, jag vill leka kurragömma med Sam bland alla lönngångar. Jag vill sitta tillsammans med henne och lyssna på alla kassettband med knepiga punkgrupper. Men jag får inte som jag vill – spelet tar slut och ger mig ett fantastiskt avslut där jag lämnas med en längtan efter mer.

Jag har inte fått en enda poäng, jag har inte fått starta om spelet för att min karaktär dött och jag har bara fått en enda trofé än så länge men jag bryr mig inte, upplevelsen är fullständig. Promenadsimulator eller inte, Gone Home når rakt in i hjärtat, och det tar inte lång tid. Efter två timmars spelande är jag klar, torkar några tårar och njuter av allt jag precis har upplevt.

När jag tittar på listan över troféer, finns det en hel del som entusiasmerar att spela om spelet men även om jag är en troféjägare, står jag över. Jag vill behålla minnet av historien som ett foto, jag vill behålla mina upplevelser för mig själv. Det tar nog ett tag innan jag återvänder till Gone Home – men av alla bra anledningar du kan tänka dig.

Ett svar
  1. motz motz

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.