Recension: Akiba’s Beat [PS4]

Den japanska spelstudion Acquire verkar tycka om att variera sig när de skapar spel. Deras första två titlar i spelserien som kretsar kring Akihabara-området i Tokyo, var äventyrsspel med slagsmålsmekanik. Spelen emottogs med en viss skepsis i väst då det enda sättet att besegra vampyrfienderna Kageyashi, var genom att slå sönder kläderna på dem.

I uppföljaren Akiba’s Beat, behåller fienderna kläderna på och slagsmålen är ett minne blott. Däremot är samma, härliga version av stadsdelen Akihabara kvar och för mig blir det ett kärt återförenande.

Jag ikläder mig rollen av Asahi Tachibana, en äkta ”otaku” som tillbringar kvällar och nätter tillsammans med sina bästa vänner; spel, manga och anime. Under dagtid påminner han visserligen om en vampyr eftersom han sällan trivs med att vara vaken när solen är uppe, men där slutar likheterna med föregående spel.

Läskigt hög igenkänningsfaktor för alla som har varit i Akihabara!

Läskigt hög igenkänningsfaktor för alla som har varit i Akihabara!

Under en promenad i favoritområdet i Akihabara, upptäcker han att något är väldigt fel. Ett antal människor beter sig väldigt udda och dessutom dyker en lustig dörr plötsligt upp, mitt i ingenstans. Det visar sig snart att stadsområdet håller på att infekteras av olika individers villfarelser. Drömmar börjar plötsligt slå in för människor som har längtat efter framgång eller berömmelse, men tyvärr får stadens oskyldiga invånare betala priset.

Akiba’s Beat är ett japanskt rollspel med action-smak och det påminner emellanåt starkt om Persona-serien när det kommer till världarnas och fiendernas upplägg. I staden springer jag omkring och letar efter personer som kan hjälpa mig eller som jag behöver hjälpa, vilket ofta slutar i en resa in i en annan dimension.

Dörrarna som har öppnats upp runtom i staden, är nämligen portaler till en alternativ verklighet vilken återspeglar villfarelsen hos individen som längtar så stort efter en förändring i sitt liv. Jag upplever både världar fyllda av tonårsångest, bubbelgum-doftande flickdrömmar och kusliga, skruvade varianter av människors drömmar.

Nej, det är inte nivån där du ska rädda Risette, det är i ett annat spel!

Nej, det är inte nivån där du ska rädda Risette, den är i ett annat spel!

Stridsmekaniken är en kombination av turordningsbaserat rollspel och realtidsstrider. Det landar någonstans mitt emellan Hyperdimension-serien och Persona 4 Golden, och har både sina för- och nackdelar. Jag kan initiera en strid genom att smyga på en fiende på världskartan och slå till dem för att vinna första tjing i ronden. När turordningen är bestämd handlar striderna om att hoppa, slå och försvara i rätt tid för att komma segrande ur slaget. Tyvärr lyckas spelet aldrig någonsin förmedla känslan av att jag faktiskt åstadkommit något utan lämnar mig snarare med en tomhet som jag inte känt sedan striderna i Superdimension Neptune VS Sega Hard Girls (5/10).

Det dröjer inte många timmar innan jag börjar känna mig smått uttråkad. Konceptet i berättelsen känner jag igen från Persona-serien, där Akiba’s Beat tyvärr lämnar mig helt likgiltig jämfört med Atlus mästerverk. Mekaniken faller också ganska platt då jag inom kort ser den smått oinspirerade nivådesignen från Hyperdimension-serien lysa igenom, med alla brister som de spelen för med sig.

På det stora hela känns Akiba’s Beat som ett halvbra äventyr för spelaren som längtar efter att få uppleva Akihabaras kultur och folkliv. Trots en relativt tilltagen värld att springa runt i, bör du dock inte förvänta dig storverk.

Kommentera